Sakta,sakta börjar det komma in lite pengar på vårt konto till våra barn på Bristol. Hoppet tänds och vi börjar tro på att vi än en gång kommer att kunna ge barnen lite av det dom behöver då vi kommer ner....Vi, som fysiskt sett bara är jag den här gången men annars känns det precis som vanligt....Det kommer nog inte att vara annorlunda innan jag kliver på planet ensam. Jennie finns där som alltid och resan är lika mycket hennes som min....Hon är med och gör allt slit innan och får bara inte vara med och njuta av den allra sista delen, den tillsammans med barnen.

 

 

Saken är den att det arbetet vi har framför oss nu innan resan är stort...Jag tror inte många förstår det, men det är slitigt....Nu har vi ändå få väskor att packa men i de vi har så ska rätt saker packas....Det ska vägas in på minsta gram, för kanske kan det få plats med ytterligare 1 t-shirt till någon som så väl behöver den...

Ingenting lämnas åt slumpen.

 

 

Man (jag) är också lite känslig då en resa är bokad.... Jag vill inget hellre än att ge mig iväg men jag hade gärna haft hela min familj med mig. Fått det bästa av mina 2 världar liksom. Som det är nu saknar jag alltid.

Antingen familjen då jag är där eller dem i Uganda då jag är hemma.

Leva i nuet är inte alltid lätt och tankarna skenar gärna.

 

 

Vi vill bara säga ett litet tack till er som skänkt en peng till våra barn allaredan.... Det ni gjort ger oss energi och det gör det lite lättare för oss att andas. Vi är inte ensamma längre om Bristols alla barn...

Vi är många som vill dem väl, och det känns fantastiskt! Hjälp oss gärna att visa ännu fler att dom faktiskt finns...

 

 

                                                                               Anna