Vi har en egen plats
Jag tvivlar på min egen ork och på Jennies, och på vår uppfinningsrikedom.
För det är det svåraste att komma på....
Hur ska vi dra in tillräckligt med pengar? Och hur gör pengarna mest nytta?
Hur långt orkar vi driva oss själva och hur länge orkar Eddie?
Vad händer om vi inte orkar mer? Kliver nån annan in då?
Eller hur lång tid ska det ta innan folk på riktigt förstår vad det är vi gör?
Än idag möts vi av ord som: Jag visste inte att det var det här ni gjorde.... Eller... Det här är ju hur stort som helst, varför har du inte sagt nåt?
Kanske har jag inte sagt nåt för att människan inte lyssnade riktigt på vad jag hade att säga.
Kanske för att man numera känner av vilka som bryr sig på riktigt och dom som egentligen tycker att det är skitjobbigt bara att man öppnar munnen och nämner barnen på Bristol.
Det kan vara därför jag inte har sagt nåt. Men mitt intresse är inte svamp,fotboll,heminredning eller fåglar.
Mitt intresse råkade handla om människor så långt borta så att vi nästan inte förstår.....
Men det är okej att inte lyssna om inte man vill. Vi tycker alla olika, och så måste det få vara.
Dom allra, allra flesta dagarna är det dock inte alls såhär jag tänker.
Då vet jag att vi redan har gjort en stor skillnad! Då vet jag också att våra namn aldrig någonsin kommer att suddas ut ur Bristols historieböcker.Jag vet att både Jennie och jag har en alldeles egen plats i Eddies hjärta och jag vet att vi har mycket ork och många ideér kvar.
När det på min facebook så dyker upp ett par rader som säger:
Anna, jag orkar nästan inte vänta till oktober! När du kommer förändras allt, och jag vill att du ska vara här hos oss alltid.
När jag läser dom raderna så gråter jag förstås... men jag vet också då att barnen är värda att kämpas för,
till sista droppen.
Anna
Vill du vara med och hjälpa oss att hjälpa barnen på Bristol Academy? Låt det inte stanna vid en tanke att jag borde.....utan gör det. Det är pengar som hjälper barnen och dom förtjänar det,precis så som vi alla förtjänar ett bra liv. Varje krona skänks helt oavkortat och tas med ner av Anna som i Oktober reser tillbaka till Eddie och till barnen på Bristol Academy! 8388-1,4 140 970-7 Tack!
Nu har jag läst igenom de senaste inläggen. Man hinner bara inte kika in hos alla så ofta som man vill.
Ni ska åka snart igen alltså, vilka eldsjälar ni är. Det klart jag ska skänka lite pengar till alla underbara barn där!
Önskar dig en bra torsdag
Kram
//bara anna
<3
Jag ska gärna bidra också, om jag kan. (Tyvärr brukar min ekonomi se till att det har blivit mer praktiskt, typ "sticka och skicka" för något år sedan)
Vet du, jag tror att det ni gör betyder så OTROLIGT mycket! Kanske inte en världsförändring med en gång, men för varje barn! Och varje barn som får en lite bättre uppväxt, det växer upp till en vuxen med bättre möjligheter. Sannerligen "ringar på vattnet".
Och tänk att jag tror, att när ni inte orkar, när ni kan komma och hälsa på som "gamla fastrar" då har något/några av dagens barn fortsatt arbetet!
SV
Kongo är på gränsen vad man orkar läsa... Såg i citat på Kyrkkaffebloggen att t.o.m. dr Mukwege hade skrikit högt när de kom in med en TREåring med helt söndertrasat underliv/anus... Men jag tänkte skrämma mina läsare lagom... Blir nog annat på andra bloggen närmaste dagarna.
Kramar! Och lycka till med ert viktiga arbete! Ni är guld värda.
Vilket fantastiskt arbete ni gör där nere! Jag är så imponerad och tänk på alla barn som ni ger ett nytt liv fullt med nya möjligheter.
"Hard work pays"
Tack för din hälsning! Kram
