Från och med den dagen då min dotter Linnéa hamnade i min famn för första gången så blev jag aldrig densamma igen.

Hon förändrade mig inifrån och ut för att hon var den som gjorde mig till mamma.

Har man barn så vet man att från och med då, oavsett hur dom har kommit till en, så sätter man aldrig sig själv främst igen. Det kommer alltid att finnas dom som är viktigare.

Det kommer att vara en kamp många gånger, för det är det att vara förälder.

Men man älskar dem utan förbehåll,alltid.

När vi skulle få Linnéas första syskon så funderade jag på hur jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket som jag älskade henne. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt.... Men i samma sekund som lillebror kom så visste jag att att jag skulle kunna det. Det var inga problem för hjärtat behövde inte delas på, det växte istället.

Jag tror att det är just mina egna barn som hjälpt mig i vårt arbete med Bristols barn.

Vi vill inte vara en organisation som "jobbar" med Bristol. Vi vill ha våra hjärtan med oss hela tiden och utan egna barn så tror jag, att det iallafall för min del, blivit mer av ett arbete än vad jag velat.

När dom små barnen kryper upp i famnen på oss när vi är i Uganda så är det lätt att förstå vad dom behöver,just för att vi har gått igenom det med våra egna. Och när dom större behöver bli sedda så förstår man också det, för att vi redan har sett det här hemma. Då är det inte svårt alls att ha med sig hjärtat även om inte barnen är våra och även om dom bor väldigt väldigt långt borta.

 

 

                                                                     Anna