Nu är det dags.

Dags att försöka bena ut alla känslor, tankar och vad vi varit med om igen.

Ni får ha tålamod för det här sitter inte på utsidan. Jag kommer aldrig att vänja mig vid synerna, jag inser det nu. Det gör så ont inuti, mer än vad någon kan ana, och det är svårt att samla sig, men det kommer.

Ni kommer att få ta del av vår resa under en lång tid framöver.

Vi har haft det helt fantastiskt bra! En unik resa på många sätt och en resa med oerhörda mängder skratt.

Mycket tack vare Sam och Muteesa som gjort allt för att vi ska må bra. Och det har vi verkligen gjort.

Ingen har varit sjuk, trots att vi ätit både av skolans mat samt hemma hos Eddie.

Och det var ju jätteskönt att slippa det såklart.

Våra egna barn har varit jätteduktiga också, trots värmen, avsaknad av mat samt oerhörda mängder av afrikanska barn som pockat på deras uppmärksamhet. Jag är oerhört stolt över både Felicia och Elias.

Att jag och Jennie fungerar ihop visste jag sedan innan och det fick vi bekräftat ännu en gång nu.

Det blir liksom aldrig några problem. Var och en gör det som den är bäst på, och tillsammans blir det väldigt bra.

Jennie betyder om möjligt ännu mer för mig nu efter den här resan.

Det här inlägget har jag suttit med sedan i morse, jag skojar inte.

Orden infinner sig inte hur mycket jag än försöker... Jag är ledsen. Men jag återkommer.

                                                                 Anna