Vi kommer att leverera resan helt utan ordning och reda. Dagarna går ändå i varandra och det som känns viktigt för dagen att skriva om eller visa är det som kommer att komma...

Bilder har vi i mängder! Alla är definitivt inte av hög kvalité då kamerorna användes flitigt av våra ungdomar, men för oss har de ändå ett ett högt värde, just därför att det gjorde dem lyckliga att få ha dem.

Att det finns människor som kommit att betyda oerhört mycket för en därnere har jag skrivit många gånger förut och dom finns där bara som en total självklarhet.

Ingenting hade varit detsamma utan dem där. Dem har jag ju också haft en tät kontakt med under året och jag visste att det skulle kännas fantastiskt att få träffa dem igen.Bara att få se Sam och Muteesas ansikten på flygplatsen gjorde mig så sjukt lycklig och redan då visste jag att resan skulle bli bra.

Att sedan få möta Eddie med armarna uppsträckta högt över huvudet i en segergest gjorde såklart att det hela kändes ännu bättre! Den mannen är nåt alldeles speciellt. Det är bara så.

Väl på skolan så vet man aldrig vilka man ska få möta igen utav barnen. Dom slutar, byter skola eller är inte där av nån anledning, men hela tiden så hoppas man ju på att man ska känna igen så många som möjligt.

Och denna gången så gjorde jag det. Det var många kända ansikten och att få höra dem minnas ens namn det värmer.

Ett litet ansikte jag saknade var dock en liten pojke som heter Jonah. Han blev min följeslagare förra året.

Hans lilla hand var i min under all vår tid på skolan, men jag såg honom inte och med ens kommer ju klumpen i magen... Men av Eddie fick vi veta att han fanns i närheten men bara inte hade börjat än. Han skulle ringas dit dagen efter då Jonah också är en av våra familjevänner och hade ett brev att hämta.

Dagen efter så kom han... denna lille parvel. Och det var som att tiden stått still.  Med samma självklarhet var hans lilla hand i min igen.

Och med samma självklarhet så fanns han i min famn. Jonah....

Detsamma gällde en flicka som heter Winnie. Hon är lite större och i slutet av resan förra året så befann hon sig i min närhet hela tiden. Hennes ansikte var det första jag sökte efter då vi klev ur bussen den här gången och jag fann det omgående. Det tog ett par dagar för henne att våga sig fram ordentligt, men sedan var hon där och Winnie var den sista jag kramade innan vi for iväg från Bristol... Hon bär numer också att halsband som jag gav henne. Jag kommer aldrig att glömma henne.

Vi pratar inte så mycket, men det behövs inte alltid om man har varandra i hjärtat,