När man står inför det vi gör nu så känner man ödmjukhet inför livet. Det blir extra tydligt då man ska ge sig iväg. Överlag så är jag mer tacksam nu än vad jag var förut, men nu är känslan än starkare. Jag har haft en enorm tur i mitt liv och jag vet att inte alla haft det.

När de små barnen lindar sina armar kring ens hals, eller sticker sin lilla hand i din då är det svårt att inte känna. Vid just de tillfällena hade man nästan kunnat göra vad som helst för att få finnas för dem för alltid.

Människor här hemma frågar om det inte är jobbigt att se allt som vi ser....

Och det är det! Självklart gör det ont i var enda del av kroppen då man ser, men det lär ju inte försvinna för att man blundar! Det gör ont när man kommer hem och man vet att det fortfarande finns så många barn som lider i det tysta utan att man kan göra ett endaste dugg för dem, men samtidigt är glädjen så enorm när man kommer hem till sina egna barn igen och man vill bara att dom ska förstå att man älskar dem precis som dom är, hela tiden,oavsett vad.

Så känslan är dubbel och man mår inte alltid jättebra efter en resa, iallafall gör inte jag det.

Vi hanterar känslor olika.

Men tids nog landar man och man kommer tillbaka i det rätta lunket igen.

Lite gladare, oändligt mycket mer tacksam och ödmjuk och med en jäkla känsla av att vi kan göra skillnad!