2 liv...

Tänk att det ska vara så himlans svårt att få ur tummen ur baken....

Fastän det är 1000 saker som måste fixas så skjuter jag det framför mig, det finns inte så mycket tid att spela på nu.... 

 

22 dagar kvar tills vi landar på Ugandisk mark igen efter ett år på hemma plan för min del.

2 1/2 år sedan Jennie var där och för henne blir det första besöket på en klar Bristol Academy.

Första långresan för 2 14 åringar som varit en del av varandras liv sedan de föddes som ska dela ett äventyr som de antagligen inte kommer att förstå vidden av än på många år.

 

Det blir också vår första resa utan Victoria,vår "fröken" i gruppen. Hon har koll på allt vilket gör att vi andra gärna slappnar av och tar ett steg tillbaka. Men nu är ansvaret vårat. Det är inget som skrämmer varken mig eller Jennie men det är fortfarande en ny upplevelse. Victoria kommer att vara saknad.

 

Det svåraste av allt när man reser ner är att ta med sig "rätt" saker. Man vill ju att grejerna används och gör verklig nytta.

Kläder behöver dom ju alltid men skor har vi sett varit ett problem också... Vi vill att de ska vara barn, alltså vill man ta med saker till dem att leka med, men då kan vi inte packa kläder osv....

Tankarna går hit och dit åt alla håll hela tiden!

 

Och mitt upp i detta ska man leva sitt vanliga liv med familj,arbete, renovering och planering.

För det är verkligen 2 liv man lever....

2 så oerhört olika och just när man står inför att ge sig iväg så är det lite svårt att kombinera dem båda.

För man vill säkra upp allting här hemma så dom har det bra. Fastän jag vet att mina barns pappa är mer än väl kapabel att ta hand om dem och allt som behöver göras så är jag ändå mamma med allt vad det innebär.

 

 

Men Uganda drar i mig också. Jag vill dit. Jag känner det så klart och tydligt och det finns inga val.

På plats där förtjänar dom vårt fulla engagemang och vår närvaro och då är det viktigt att allt flyter på enligt planen här hemma också, för det är då som först man kan vara fullt närvarande där.

 

 

 

Jag har svårt att samla mig och jag känner mer än vad jag trodde var möjligt.

Och allt ryms i en och samma kropp... 

Glädje, oro och lycka blandat med förhoppningar om att vi ska få en fantastisk resa tillsammans med våra barn.

Och att vi ska kunna ge barnen där nere en vecka att minnas mitt i allt det vanliga som händer dem varenda dag.....

 

 

                                                                   Anna

Du har nog fullt upp! Jag är nyfiken på hur hela det här projektet startade för din del. Har du ett inlägg om det här i bloggen? Vill du länka i så fall så jag hittar rätt :)

Ni fixar det galant. Ni är ju just ni, och därför löser sig allt. Och framför allt så blir det just så bra det bara kan bli!!
Det finns inte många som kan leva med ena foten i Sverige och en andra i Uganda, det är får förunnat, men också få som kan klara av det. Eftersom ni klarar av det, ja med visst gung i tanken ibland, så gör ni precis det som behövs göras för att alla ska må bra!!! Glöm inte att ni är fantastiska<3
Kramen

kan tänka mig att det är som 2 liv att hålla styr på. Ni gör det bra!

http://bristolacademy.blogg.se/2011/december/valkomna.html

Funkar detta tro? Här är starten Sandra :)

Pia....Visst gung i tanken? Det var vänligt sagt, Jag framstår väl mest som schizofren just nu tycker jag...Men Tack! Kramar!

Tack Malla, Ibland har man ju nog att hålla reda på ett! kram :)

Förstår att det är väldigt olika världar och tankarna snurrar inför resan! Det måste kännas både spännande och lite frustrerande för ni vill väl göra mera än ni förmår och har resurser till.
Beundrar er enormt!
Melodys matte

Precis så är det! Man vill så mycket...Tack och kram!

Det kommer att gå hur bra som helst men nog är det skilda värdar...

Det är det sannerligen! Men en ära att få ta del av båda :)

Jag tycker ni är så modiga! Jag skulle aldrig våga men så glad över att det finns såna som ni som verkligen gör något för de här människorna.
Förstår att du känner dig lite splittrad just nu...

Tack för dina snälla kommentarer inne hos mig. Javisst är de söta våra små knapp-pyssel.

Kram!

På nåt vis är det som att man inte har nåt val längre..Man kan inte luta sig tillbaka och inte göra nåt för dem...Man måste.För att vi kan. Kram!

Ditt inlägg går verkligen rakt till hjärtat och berör starkt. Jag är själv mamma och jag kan bara ana att det är lite tudelat att resa iväg. Lycka, förväntan och glädje över det som väntar men också lite sorg, oro och saknad över det som lämnas kvar hemma. Men det är nog som du säger, att det gäller att vara helt närvarande där man befinner sig. Oavsett om det är i Uganda eller i Sverige.

Ta hand om dig!

Kram Lotta

Tack Lotta.. Det är mycket tankar och känslor som far runt just för att man vill räcka till för så mycket och så många. Det där med total närvaro tycker jag är svårt, man har alltid tankarna nån annanstans av någon anledning...Ta hand om dig med!Kram Anna

God morgon !

så fint av dig med allt !
Och så viktigt ! Kul att hitta hit :)
Så många gånger aom vi har tänk just på att skänka bort saker till andra som kan bli lyckliga.en liten hjälp kan bli en Stor hjälp.
Ha en bra dag !

Tack! :) Kul att du hittade hit, känn dig välkommen:) All hjälp, stor som liten kan förändra livet för någon annan.. Må väl! :)