Det finns människor i Uganda som gjort avtryck. Människor som oavsett vad som än händer aldrig kommer att lämna mitt minne eller för den delen mitt hjärta.

Ni som följt oss ett tag vet att Sam är en av dem.

Den här killen växer för varje dag i sitt sätt att vara.

Jag försöker hjälpa honom med det som jag kan, för att han ska kunna utvecklas och må bra, men jösses vad han hjälper mig tillbaka! Inte med samma saker, men på andra sätt.

Saker som jag uppskattar så oerhört mycket!

Igår till exempel så logga han in på facebook vid middags tid och skrev :

"Åh vad bra att du är här! Jag är på Bristol nu, vi ska träna med brassbandet. Men jag vill så gärna berätta för dig att Kalema,Jolly och Difas är tillbaka hos oss nu!

Dom längtar efter dig och tackar för att du kommer tillbaka."

Jag dör lite såklart och tårarna går inte heller att hejda. Jag bli så oerhört tacksam för att Sam har förstått vad det är som gör mig glad och vad som är viktigt för just mig. Att vi kan hjälpa varandra fast med olika saker, men som ändå får oss att må bra... Jag blir glad för att de mindre pojkarna minns oss, då har vi kanske ändå lyckats att göra en skillnad för dem.

Jag blir glad för att dom är tillbaka på Bristol för det innebär att de får gå i skolan lite till.

Men mest glad blir jag när jag inser att varken färg,ålder,nationalitet eller kön spelar någon som helst roll.

Är man vänner så är man, och man hjälps åt med det som man kan. Då blir det bra....