Det handskrivna ordet går aldrig att ersätta
Den första resan skrev jag egentligen för att föräldrarna till de barn vi hade med oss skulle kunna få den för att på så vis kanske förstå vad deras barn varit med om. Barn glömmer ju så lätt och om man inte vet vad någon gjort, eller varit med om,så är det inte heller lätt att ställa de rätta frågorna.
Dagboken från den resan blev ett bra sätt att komma ihåg även för mig och därför bestämde jag mig för att skriva under 2010 resan också.Den boken skrevs dock bara för mig själv, för att jag aldrig ska glömma vad vi gjort eller vad jag kände vid just det tillfället. Då jag tittade i den strax före resan 2012 så insåg jag att böckerna kändes oerhört värdefulla för mig... Det blev ytterligare en dagbok.
Inför denna resan som vi nu har framför oss har jag hela tiden tänkt att jag inte behöver skriva, utan det kommer jag ju ändå att ha i bloggen. Men igår tittade jag i mina böcker igen och jag insåg att det finns ingenting som kan ersätta de egna handskrivna orden då de just har hänt.
Var gång jag läser det jag skrivit så känner jag känslan igen.
Jag ser när jag somnat till, för då är det långa spår av bläck i boken.
Jag ser vilken dag jag gav bort min 400 kronors ballograf bläckpenna till Muteesa för att jag slarvat bort hans penna för 80 öre...för då har bläcket helt plötsligt fått en annan färg dagen efter.
Jag kan också läsa hur mina känslor hoppar från hopplöshet till total glädje kanske under samma dag.
Jag kan läsa hur jag längtat efter mina egna barn och min mans trygga famn och jag kan läsa hur lycklig och oerhört tacksam jag är för att få vara där, i Uganda och bland alla barnen på Bristol...
Det är klart att jag måste skriva igen...Jag vill aldrig någonsin glömma.
Bilderna är klickbara...
Ni måste skriva en bok om det här!
Håller med dig Anna. Det går ju inte att jämföra på nåt vis, men jag förde dagbok från andra dagen efter Linus olycka, och hur skönt har det inte varit att kunna ta fram den och läsa. För hur mycket som än etsat sig fast så bleknar minnena, och tur är väl det i vissa situationer!! Men likväl vill man kunna gå tillbaka och se hur det var. Så jag håller med dig det handskrivna slår allt med hästlängder, så även vanliga brev! Förresten, hur gör du bilderna klickbara ;)
Kramar <3
Ting...tack, men vi kan ju inte ens skriva! Vi jobbar i korvkiosk!:) kram!
Man måste minnas allt som är jobbigt också...annars tar man sig aldrig igenom det! Lovar att berätta om bilderna när vi ses,Svåra grejer vet du... ;) kram och tack!
Det är det som är så bra med bloggar, en dagbok på nätet. Sen får man själv bestämma hur privat man vill vara.
Sv: tack för dina fina ord om vår lya! :)
Dagboken är speciell även för mig, på alla våra resor har jag alltid skrivit dagbok , min mamma började skriva till mig när jag var liten och familjen reste tillsammans och sen fortsatte jag själv . Det är nått speciellt med de handskrivna orden de lite tummade bladen i boken. Mina resedagböcker har blivit en kär vän. Kram kram
Ja precis Angus :) Det är lätt att gå tillbaka och se vad som hänt! Det är bra :) må väl! Kram
Åse... Vilken grej att ha! Inget går att jämföra med det handskrivna. Känslan blir aldrig detsamma med knappar... Kram!
ja, skriv på! :)
Så är det mycket faller i glömska om man inte skriver ner det.
För det vilda Malla! :) kram!
Jag tycker inte jag minns nåt längre om jag inte skriver ner det....kram!
Såklart du måste skriva :).
Så många härliga bilder! Ha det bra! Kram Jennifer
Alla bilder blir fina när barnen är med :) Och skriva är nog ett måste! Må väl! Kram!
Vaddå kan inte skriva???
Ni berör som fan med ert skriveri!
Hahaha Ting! Tack som fan då! :)!kram!
