.
Ibland önskar jag så evinnerligt att jag hade en alldeles egen blogg om mitt vanliga liv istället för den här.
Då hade jag kunnat skriva om muffins, jobbiga tonåringar, älskade tonåringar trots det jobbiga, om mitt arbete i en korvkiosk i världens minsta by, nystädat hus och andra saker som händer i mitt liv.
I det livet där inte varje beslut känns som ett avgörande. Där det inte känns som man axlar mer ansvar än vad man ibland orkar bära av rädsla för att misslyckas.
Jag vet att jag klarar av mina egna barn tillsammans med min man.
Det kommer att bli bra ungar av dom där, inte bättre än några andra men dom kommer att duga mer än väl.
Det som började som en "grej" att hjälpa en man i Afrika att bygga en skola växte till nåt vi aldrig hade kunnat ana. Ansvaret ökar och likaså rädslan att misslyckas, att inte göra det bra nog.
Känslan av att varje beslut kan vara fel, och att man sedan inte ska kunna lösa det.
Beslut vi tar för skolan i stort och beslut som vi tar för den enskilda människan.
Jag vill inte höra att vi gör det bra, det är inte därför jag skriver det... Ni berättar det för oss dagligen och det är det som ger energi att fortsätta, men då och då slår det emot en med full kraft att man inte ska vara tillräcklig, och då får man en jävligt usel dag.
En sån dag har jag idag.
Imorgon känns det antagligen bättre.
Anna
Usla dagar behöver man ibland , de hör livet till och gör de fina dagarna ännu bättre. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis blir det en bra dag. Kram
Ps. Har inte hört nått nytt, trycker på i mitten av veckan
Ge dig själv en liten paus och skriv ett inlägg om muffis eller korvkiosken för att koppla bort det jobbiga en stund! Vi läser det gärna. ☺
Det är ju så Åse... Tack! Och Tack, vi håller fortfarande tummarna :) kram!
Kanske skulle göra det Victoria.... Vårt liv i korvkiosken är nämligen också väldigt händelserikt! Kram!
Kramar till er <3 Starta en egen blogg hörrudu, eller ha en egen kategori här på denna. Jag skulle så gärna läsa om ditt "vanliga" liv. Du är ju ofta inne och läser om mitt, även om det inte innehåller några muffins eller för den delen inte så mycket tonåringar heller ;) det är ju bara allmänt krafs, men rätt skönt att få kratta av sig iaf :D Du skriver så härligt Anna och jag läser så gärna om ditt liv här hos oss :-*
Kramen
Så kul skulle det nog inte vara och läsa om vad jag gör på dagarna! Det kan jag lova! :) men Tack iallafall! Kram ❤
JO!
Öppna en privat blogg också!
Jag vill läsa allt om korvkiosken, dina fina tonnisar och allt annat stort och smått i ditt liv!
Haha! :) Mitt liv är så vanligt Ting så ni hade tröttnat på en kvart! Men snälla är ni! Kram!
Kära du!
Du får komma ihåg att det som görs med hjärtat kan bli fel men aldrig FEL. Jag tycker det är beundransvärt att engagera sig som ni gör! Många tänker och skulle vilja, men det är något helt annat att ge sig in i det och fullfölja! Förstår att det kan vara tungt. Ta inte ut dig helt, det finns bara en som du vet du!
Kram Linnea
Kram Linnea, och Tack!
Peppkramar kommer i ett helt lass här! Att inte känna sig tillräcklig vet vi alla vad det innebär. Tur att inte alla dagar är sådana...
Tack fina du för dina varma ord hos mig.... ♥
Kramar
Kicki
Ja det är en himlans tur att de där dagarna inte är varje dag... Tack för kramarna och tack för orden! Kramar tillbaka!
Kan tänka mig att det måste vara förknippat med en väldig massa prestationsångest.. Man önskar ju att man hade massor av pengar och kunde skicka som kunde underlätta deras liv i Uganda… Men om man kunde hjälpa er på något sätt, vad skulle det vara?
Kram Anna
Det är det verkligen...man vill liksom göra rätt för att inte förstöra...
Den hjälpen som vi behöver nu, är pengar. Det är tråkigt men sant...Då kan vi göra den absolut största skillnaden där nere genom att vi ser vad barnen verkligen behöver då vi är där. Samtidigt så kan jag förstå att det kanske inte är så man vill hjälpa till...Men platsen i våra väskor är knapp och som sagt, pengar gör skillnad... Maila gärna om du vill på bloggens mail eller direkt till mig på [email protected] Kram Anna
