Att det skulle bli nåt så här stort av en resa till Afrika trodde nog ingen av oss. Vi skulle dit en gång och det kändes både stort och som ett oerhört äventyr! Men tanken att det skulle bli nåt mer utav det fanns där inte då.

Kvällen då vi tog farväl av våra nyfunna vänner efter vår gemensamma barbeque på vårt hotellområde var allt annat än lättsam. Tårarna rann och jag hade en stark känsla av att det här var första och sista gången som vi skulle se dem. Ödet ville annorlunda som tur var och historien om Bristol kan rulla på som en naturlig del av vårt liv.

Numera pratar vi dagligen med människor om det vi gör i Uganda. Dom frågar hur det går, undrar hur man bäst kan hjälpa till eller kanske något annat.

En del kommer med egna ideér om vad man kan göra som några nära vänner till min familj precis gjort...

Deras idé ser ut som såhär....

Varje gång man är hembjudna till någon så vill man såklart ha något med sig! Det känns ju bäst så...

Inte sällan slutar det med en tur till blomsteraffären där en blomma inhandlas.

Blommor idag är ingen billig historia och det kan lätt sluta med att man kommer ut från affären med en bukett för både 2 och 300 kronor.

Alldeles säkert jättefin och den gör säkert värden glad också. Men ofta har man ju fixat till en fin dukning och fina blommor tills gästerna kommer och man har allredan ganska iordning....

Så från och med nu kommer dom att ta de pengarna som dom tänkt att lägga på blommor till värdparet och stoppa det i kuvert istället. Sen har vi fått göra iordning ett papper där vi kort beskriver vart dom valt att istället skänka sina pengar..... Vid året slut kommer vi sedan att få de pengarna och skänka dom ner till Bristol!

Ideén tycker vi såklart är helt fantastisk, och det är inte bara för att det i år hamnar hos våra barn, utan själva grejen är så himla bra tycker jag! Nästa år kommer de pengarna att tillfalla ett barnhem i Thailand kanske.... Huvudsaken är att man vill vara med och göra en skillnad, sen vart pengarna hamnar är inte lika viktigt, även om vi såklart är supertacksamma att dom hamnar just hos våra barn....det måste jag ju erkänna!