Jag är egentligen på snäppet för blödig för att hålla på med det här...Jag borde hållt mig till att sälja korv och låtit det stanna där....

Men nu blev det inte så, vi hamnade i Uganda och jag funderar ofta på anledningen till det.

Är det nåt jag borde lära mig? Det har jag iockförsig redan gjort, massor tillochmed, eller ska jag lära någon annan något?

Jag funderar på varför livet blir som det blir.... Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Gör vi rätt? Kommer vi att nå alla våra mål och kommer vi att göra en skillnad som består?

Jag vet ju inte det...Det vet ju ingen. Men jag vet att vi gör, och har gjort, det som vi trott varit rätt. Vem vet egentligen vad som är det rätta i ett land som Uganda?  Ibland tror jag inte ens att Ugandierna vet själva vad som är bäst för dem....

Att ha Eddie där nere som en stöttepelare är otroligt skönt. Skolan är hans och han bestämmer själv över den. Vi är ju dock med och bestämmer och styr över de pengarna som vi lyckas samla in och vad vi handlar för dem. Men när man som nu står i groparna för packningen och inser att vi inte kommer att ha plats i väskorna för att ge alla 400 barn nya kläder så svider det till i hjärtat lite...Det brukar vi ju ha...

Vad ska dom känna nu? Blir dom ledsna? Tankarna spinner igång....

Då kan man dra ett sms ner till Eddie med en fråga om han tror att det kommer bli galet för barnen om inte alla får kläder....Och ett svar kommer tillbaka:

"Det är inga problem! Vi fixar till det utefter vad vi har. Oroa dig inte för det!"

Skönt....!

Skönt att han säger det, för att det lättar i mitt hjärta lite, och skönt för att jag vet att oavsett vad vi får med oss så kommer det troligtvis att bli ganska bra.Han vet att vi gör vårt bästa och det betyder mycket.

Jag förundras över den mannen,Eddie....39 år gammal.

Med en bakgrund som hade kunnat få vem som helst att vilja gå och gräva ner sig, så ansvarar han för över 400 barn...

Jag kan panika för att jag ansvarar för mina 3...

Visst, det är väl inte bara hans ansvar alla barnen men skolan är hans och han ska ändå hålla en viss standard på undervisningen och de 70 barnen som bor där ska ju ändå ha ett bra liv.

Undra hur man själv hade löst det utan pengar.....?

All respekt till Eddie säger jag.

Ett spretigt inlägg känner jag nu när jag läser igenom det....Men jag låter det vara, för på nåt vis visar det hur det känns inuti mig just nu.....lite spretigt och lite kluvet sådär.....

                                                                                  Anna