Ju äldre man blir ju mer inser man hur viktigt det är med vänner. Det visste man väl innan också men nu vill man helst bara omge sig med människor som man tycker riktigt mycket om.

Sådana som ger energi istället för att ta den och sådana som tycker om en fastän man inte är sådär perfekt hela tiden. Jag och Jennie är nära vänner och det är en ära att få dela det här med just henne.

Vi har också vårt gemensamma tjejgäng som ger oss massvis med energi och vi har funnits med i varandras liv i snart 16 år tror jag... Vi har hunnit med mycket olika livsgrejer såsom barnafödande, skilsmässor,giftermål,resor,tonårstrots och allt annat som kallas livet.

En träff innan vi ger oss iväg på vår resa nu känns som en självklarhet... för lite energipåfyllnad.

Min mamma är också numera en nära vän,fastän hon är just min mamma. Det finns ingen som förstår så lätt som hon gör, och det finns ingen som har ett större hjärta än henne heller (i min värld vill säga).

Mamma vill resa med ner till Uganda bara för att hon ska förstå vad det är jag känner och vad jag går igenom när vi är där. Vem gör nåt sånt mer än en mamma?

Att vi inte heller väljer våra vänner är för mig helt klart. Jag hade aldrig valt att ha vänner i Uganda om jag hade fått välja. Jag tycker nämligen inte om att sakna människor. Jag föredrar att ha dem nära mig.

Men jag inser att man är vänner iallafall fastän man har avstånd emellan sig. Det är inte det som betyder nåt, det är vad man känner.

Detsamma gäller också det här med bloggen....Vi är oerhört förvånade att vi möter det vi gör härinne.

Människor som är helt okända men som ändå känns som vänner på nåt vis.

Människor som peppar när man behöver, hjälper till med det dom kan och bryr sig om vad vi valt att göra med en liten liten del av vårt liv,bredvid det alldeles vanliga livet vi lever med arbete,barn,man,hus,vardagsbekymmer och allt annat...

Det känns stort. Det gör verkligen det.

                                                                    Anna