Jag har en orörd ledig dag innan det är dags för jobb ikväll. Jag hade tänkt mig en dag på stranden, men min bil och dotter vill åt ett helt annat håll och med ett nytt körkort så var det inte jag som vann just den diskussionen :)

 

 

Men jag inser att jag har tusen saker jag borde göra här hemma efter en alldeles för slapp inställning till både städ och tvätt men ändå sitter jag här. Mina tankar far iväg nån helt annanstans, inte helt oväntat till Uganda och till våra barn där. Jag funderar på vad dom gör, och hur dom mår och vad dom tänker på.... Alltid när något stort sker här hemma, som tex körkort,student, osv så tänker jag alltid ännu mer på dem. Skillnaden på våra barn och ungdomar och dem. Stoltheten och omsorgerna vi känner för våra barn här, som ibland tillockmed är för mycket för våra barns bästa, gentemot det liv dom möter.

Barnen på vår skola som ändå har haft tur,men alla dom andra barnen som vi också ser på Kampalas gator...En del höga på lim, rotandes i papperskorgar efter nåt att äta, eller med små skitiga trasiga framstäckta händer i hopp om att få nån krona... Dom som till och med ses ner på av sitt eget folk, precis så som vi här ser ner på dem som inte lyckas i vårt land...

 

Tänk om vi alla kunde förstå att ingen är bättre eller sämre än nån annan..alla borde vara lika värda och alla borde få ha ett bra liv, oavsett om du är rik och vit eller fattig och svart. Eller för den delen vit och fattig, eller svart och rik.

Det borde inte vara nån skillnad...men det är det.