För ganska längesen (!) nu så drog vi med hjälp av våran fantastiske nyfunna bloggBristolVän
Åse igång ytterligare en insamling till förmån för våra älskade barn i Uganda. Målet var att kunna köpa några nya instrument till dem.
Det här var en insamling som startade oerhört trögt, och det kändes ganska länge som ett rejält misslyckande faktiskt, fastän vi lovat oss själva att vara nöjda med minsta lilla krona som kom in som kanske i alla fall kunnat vara till hjälp till åtminstone ett par nya cymbaler!
Vi satte slutdatumet för insamlingen till den 1 juni.....
Tiden rann iväg för oss och sedan för Eddie då mycket arbete har varit i görningen men nu är det gjort!
Nu ska ni veta att instrument i Uganda är oerhört dyrt, precis som i Sverige, men att det behövs nya instrument till brassbandet råder det inga som helst tvivel om så därför kändes ändå insamlingen ändå befogad, Och hör här....
Efter 3 veckor kunde vi räkna fram till 15.000 insamlade kronor till barnen! En svindlande summa i mina och Jennies öron! Pengar som kommit till största delen av våra bloggläsare men också från våra familjevänner och egna familjer.
15.000!
Förstår ni känslan?
Vi bestämde oss att inte skriva summan till Eddie utan vi ville se honom när vi sa det så vi hade ett Skypemöte med honom. Vi pratade lite allmänt först och sedan berättade vi att insamlingen var klar och vad summan hamnat på. Han tackade så mycket och tyckte att vi hade gjort ett jättebra jobb, men hans reaktion var inte riktigt sån som vi hade trott faktiskt. Vi vet att Ugandier inte visar sin glädje på samma vis som vi gör men det kändes det ändå lite konstigt.
Men vi tänkte inte så mycket mer på det och pengarna skickades ner....
Sedan kom det en reaktion som vi aldrig någonsin mött. Jag kan inte ens skriva det utan att tårarna rinner. Eddie är ALLTID oerhört tacksam för det vi gör och har gjort.
Men det har var nåt utöver det vanliga.... Hans svala sätt då vi meddelade summan handlade bara om rädsla för att nåt skulle ske innan pengarna var på plats hos honom. Man gläds inte i förskott för något, därför att alltför många gånger har man blivit sviken och utlovade saker hålls inte.
Jennie och jag jobbar inte så.... och självklart kom pengarna till honom och då som först kom hans totala glädje!
Vi önskar så att ni hade förstått vad vi tillsammans har gjort. För de insamlade pengarna kunde Eddie köpa en ny TUBA och en TROMBON. Det var det absolut mest akuta. Det känns kanske lite futtigt att "bara" kunna köpa 2 instrument, men då förstår ni hur omöjligt det hade varit för Eddie att själv köpa dem....
Hans mail till oss visar på en glädje som vi aldrig mött...Han skriver att han ALDRIG trodde att detta skulle kunna hända, att han skulle kunna få hjälp med nya instrument. Han kallade det ett historiskt ögonblick för Bristol, och bara det känns fantastiskt att få vara en del av.
Han skrev också att dom skulle samla alla barnen och visa upp de nya instrumenten och det gjorde dom också. Det hade varit total glädjefnatt på skolan! En ny tuba som såg ut som GULD.....!
Jösses vad jag och Jennie önskat att vi hade fått vara på plats och se det.....
Sedan kom fotona som fick oss att verkligen förstå storheten i det som vi tillsammans har gjort.
Glädjen i Eddies ögon och stoltheten... Jag ryser vid blotta tanken. Att jobba så hårt som han gör och sedan kunna få ge det här till barnen måste kännas helt otroligt för honom.
Så alla ni som har varit med och bidragit till det här..... från djupet av våra hjärtan
TUSEN, TUSEN TACK!
Vi vet inte vad vi mer kan säga, men vi hoppas att ni förstår ändå och känner vår oerhörda tacksamhet för att ni finns.... för oss,för Eddie och för barnen på Bristol Academy! TACK! ♥
Anna och Jennie
Fotografierna är både suddiga och annat men det känns lite oviktigt i sammanhanget.... :)
