Ibland blir saknaden efter alla därnere så himla stark. Längtar gör man varje dag, men själva saknaden av dem som har blivit våra riktiga vänner, den kan gripa tag i mig ibland så jag känner mig halvt handlingsförlamad.

Hemma är här för mig såklart,det finns inget annat och det kommer det aldrig heller att göra,men där finns det människor som jag tycker så mycket om och det finns ett arbete som jag vill utföra.

Arbetet kan bara ske på halvfart här hemifrån och jag är inte sån som människa. För mig är det allt eller inget.

Och sån kan jag inte vara när det gäller Uganda.Det är så mycket omständigheter att ta hänsyn till, så många människor det handlar om och så många viljor som ska tillgodoses så man kan inte bara köra på.

Fastän jag ibland hade velat.

Igår sög saknaden tag i mig på riktigt när jag fick bilder skickade till mig från en utav grupperna som var på en spelning. Winnie,Sam,Muteesa, Derrick och Ssenyange....flera av dem som jag tycker så mycket om så att hela mitt hjärta kan spricka. Dom samlade på en och samma plats och jag så långt ifrån dem.

Jag önskade så evinnerligt att jag kunnat vara med dem just där och just då....

                                                                              Anna