Jag satte mig ute i våra solstolar en stund innan jag skulle jobba igår. Luften stod helt stilla och det var riktigt, riktigt varmt. Jag slöt ögonen och på en sekund så var jag i Uganda... Värmen kändes nästan densamma, lite tryckande sådär...Jag insåg att sist jag satt i värmen just så var i februari ute på Bristol....

Skillnaden då och nu var ljudet av 400 barn....Och jag insåg att jag saknar det mer än vad jag själv förstår.

 

 

Här hemma finns det 3 tonåringar som förvisso hörs, tillochmed ganska mycket emellanåt, men inte i jämförelse med 400 barn. Där har man alltid en liten hand i sin, eller nån på ryggen, eller så hör man sitt namn ropas över skolgården.Man vinkar åt all håll och kanter till nån som inte vågar sig fram riktigt eller till nån nyfiken som befinner sig utanför Bristols grindar, men som ändå hört att det är Muzungus (vita) på besök på skolan.

 

 

Alla sinnena är vidöppna då man är där, för att man ska se, känna, höra och förstå vad det är vi ser och vad det är vi behöver göra...

Här hemma behövs inte det....här kan jag sjunka ner i stolen utan att någon varken ropar mitt namn eller kommer smygande med sin lilla hand.

Skönt kan tyckas.....och det är det, men ändå så saknar jag myllret av barnen och jag önskar så evinnerligt att jag snart får vara där igen....