På mitt och Annas jobb har vi två valt att ha sen semester. Även om jag faktiskt var ledig en vecka runt midsommar så känns det i hela kroppen att det nu är min tur att ha semester. En semester där vi bara ska vara. Vi bor ju så otroligt vackert här på västkusten så bara det vackra vädret kommer tillbaka så ska vi nog kunna göra lite utflykter. Anna ska jobba på en vecka till.
Som Anna berättade i går så var vi iväg, båda familjerna tillsammans och vi fick en alldeles perfekt kväll. Vi träffades hemma hos oss först och därefter tog vi oss med cykel ner till havet och besökte en restaurang. Det var alldeles vindstilla när vi cyklade hem till Anna senare på kvällen och vi sa nästan i mun på varandra vilken glädje att vara tillsammans och att alla, vuxna som ungdomar. hade möjlighet att vara med.
Detta är verkligen sådant som ger mig massor av energi!
Våra fem tillsammans. Fick nästan en klump i magen igår när jag såg hur stora dom blivit. VI har umgåtts flitigt under åren sedan Linnea var liten och min Amanda var nyfödd.Jag känner en sådan lycka över att se dom tillsammans...........
I morse så kom det ett meddelande på Facebook. Hi mom, stod det. Det var ifrån en kille som heter Brain. Brain har funnits med oss några år nu och han har varit väldigt hjälpsam vid våra besök och han har alltid liksom bara varit där. I år blev han väldigt synlig för mig och fungerade som en extra hand för oss när vi gjorde aktiviteter med barnen på skolan. Han bor inte på skolan och han har gått ur P7, men han har gått där så han känner alla på skolan.
Han så som dom andra kommer från ett väldigt fattigt hem och efter att ha gått färdigt på Bristol så fanns det inga pengar kvar att låta honom studera vidare. Han berättade för mig att han måste hjälpa till hemma istället och var glad att han kunde hjälpa sin pappa.
Sista kvällen på skolan när vi väntade på bussen och vi alla insåg att tiden kvar på skolan blev mindre och mindre så kom Brain fram till mig. Han frågade om han fick eskortera oss till flygplatsen. Jag svarade att det kan inte jag avgöra utan det är Mr Eddie som bestämmer det. Brain sprang iväg och kom tillbaka med ett stort leende, dom skulle göra plats för honom i bussen!!
Kort därefter byttes lyckan mot tårar. Brain började gråta hejdlöst och jag frågade vad som hade hänt. Han fick inte fram många ord men hans vän Wendy förklarade att han tyckte så mycket om oss och när jag frågade varför han inte fick gå iskolan mer som han så mycket tyckter om att göra, så brast det för honom......
Med mina tårar rinnande så gick jag till Eddie och frågade lite mer om Brain, var han kom ifrån, familjeförhållanden och om han var intresserad av skolan. Svaren jag fick tog jag med mig hem.
Brain följde med oss till flygplatsen och han kände nog att han var lite utvald när just han av alla fick följa med och säga hejdå till oss på flygplatsen.
När vi kom hem tog jag kontakt med Eddie och summan för att låta Brain gå ett år till i skolan var inte så stor så givetvis ville jag göra detta för denna duktiga och hjälpsamma kille. Efter ett tag så kom där ett otroligt fint meddelande på Facebook där man inte kunde ta miste på hans glädje. Det var inte helt smärtfritt att skicka pengar till en familj jag aldrig träffat och familjen var lite misstänksamma till en början men med Eddies hjälp så försvann frågetecknen och idag så studerar Brain flitigt och vi håller kontakt via Facebook.
Jag önskar han all lycka och idag berättade han att han satt vid sina skolböcker men att han bara tog en lite paus för att skicka ett hej till mig....
Jennie
( Ett riktigt dåligt kort på mig själv men det är Brain i Sverigetröjan ni ska titta på.....)
