Jag vet att det är fel..
Om en känsla kan vara fel, så vet jag att min är det när jag säger att det det känns som att jag sviker barnen i Uganda när vi inte är där. För jag vet att vi inte gör det. Men vi kan aldrig säga till dem att: Vi åker hem nu men vi ses i September igen, då kommer vi tillbaka!
Vi har aldrig lovat dem att komma, men inuti mig känns det så.
Vi vet aldrig när vi lämnar Uganda om det är den sista gången vi gör det...Och det tycker jag är jättejobbigt!
Jag mår bäst när jag vet vad som ska ske och då inbillar jag mig att alla andra vill ha det så också.
Vi har inga skyldigheter gentemot någon, men det spelar ingen roll. För jag vill kunna lova dem att vi ses igen, både för deras skull, men också för min.
Band är skapade mellan oss utan att vi bett om det, och dom banden sträcks och tänjs på mer än vad jag tycker om. Jag vill att dom ska veta att vi kommer så fort vi bara kan för att dom betyder mer än vad dom själva förstår.
Nu har jag läst i fatt de senaste dagarnas inlägg. Vi ju privilegierad som har barn och barnbarn, nära och kära hos oss de flesta av årets helger. Men visst går mina tankar till de barn som inte har ett hem att känna sig trygga i och inte får den kärlek de så väl är värda.
Önskar att jag kunde skicka lite värme och trygghet till barnen där nere!
Kram Melodys matte
Allt ni gör och allt ni står för är så stort för mig… Kan liksom inte riktigt sätta ord på det, men det är gott att läsa samtidigt som det smärtar att barnen har det svårt. Men på bilderna så ser de oftast glada ut…
Ja, jag vet inte vad jag ska skriva mer… Bara att det ni gör är
S T O R T!
Kram Anna
Haha, ja vi låter nog som om vi är riktiga knäppgökar, vilket vi ju är ;) Men du, det var tur att du inte berättade historien bakom midsommarstången för då hade det nog blivit lite för mycket :D
Ha en fin fortsättning på midsommarhelgen <3
Kramar
