Ni vet känslan när hjärtat slutar slå för ett par sekunder och man blir så rädd så att man inte vet vad man ska göra, det hände mig igår. Och jag insåg så snabbt att våra vänner i Uganda har vi verkligen till låns....

Det har man förvisso med alla, men där är det ändå annorlunda.

Jag pratade med en ungdom därnere som jag har lite svårt att hantera, det är nåt med honom som gör att jag inte riktigt fixar honom. Han är medlem av brassbandet men bor inte på skolan.

Och efter ett kort Hej, så skriver han att en i brassbandet har blivit mördad.

Det svartnar för ögonen då jag vet att Muteesa inte är hemma och Sam har jag inte pratat med på ett par dagar, och ingen av dem är online så jag kan nå dem. Tankarna rusar.

Det är så här att man litar inte till fullo på speciellt många därnere, det är bara så, inte till 110%.

Det är ett fåtal och man vill inte tro på något som inte kommer från den lilla skaran.

Jag försöker få fram från den här killen vem det är som blivit mördad, och till slut får jag ett namn som jag inte alls känner igen, en lättnad för jag iallafall får veta att det inte är Sam eller Muteesa...

Samtidigt så växer klumpen i magen för att tillhör han brassbandet så vet jag ju ändå vem det är, och det är en ungdom, nån som fått sluta sitt liv alltför tidigt.

Rätt som det är kommer Muteesa online och jag får äntligen prata med nån som jag förstår mig på!

Han blir såklart lika rädd som jag då han inte varit hemma under helgen och på 2 sekunder tar han reda på vad som hänt... Det visar sig vara en kille som spelade i skolans brassband emellanåt, men han var inte medlem i det....en nära kompis till våra killar i vilket fall, men ingen som vi träffat.

Dessutom hade det inte hänt nu utan i februari, ett par dagar innan vi kom ner nu i år.

Varför den där killen väljer att leverera "nyheten" 4 månader efter den hänt och på sättet han gör det, får stå för honom....han klev dock inte in på min lista för personer jag litar på.

Men ändå fick jag en smak på vad jag vet kommer att möta oss....Vi kommer att förlora människor därnere som vi tycker om,för deras liv är annorlunda än vårt.

Jamil som den mördade pojken hette blev matförgiftad av sin styvmamma, 20 år gammal.

Hur ska man nånsin lära sig att hantera såna saker? Jag kommer inte att göra det iallafall.

Jag inser också att vi blir skyddade från sanningen av våra vänner därnere, och ibland känns det skönt att man inte får veta allt som händer...en falsk trygghet, det vet jag, men ibland är den skön att få, den sanna kan göra så vansinnigt ont och skrämma en mer än något annat.