Idag för exakt ett år sedan kom vi hem från vår förra resa till Uganda.Resa nr 3 för min del.

Jag var oerhört sliten och jag var tom.

Jag hade lärt mig så mycket om mig själv och jag hade framför allt tillbringat otroligt mycket tid med bara mig.

Mina tankar kunde vara mina egna och mina känslor kunde ta plats i mig eftersom jag den gången reste utan något av mina barn. Dom andra, Victoria och hennes föräldrar samt våra 3 studenter som vi reste med, var stora nog att ta hand om sig själva.

Egentligen borde alla göra en sån resa som jag gjorde då.

Är man förälder så vet ni att man aldrig sätter sig själv främst någonsin igen från och med den dagen då du får ditt barn i din famn. Då finns det alltid någon som är viktigare.

Och det fanns det för mig också då, dom var bara inte alldeles bredvid mig under de 10 dagarna vilket gav mig utrymme att vara Anna, bara Anna.

10 dagar är ganska lagom att hänga med bara sig själv.

Man hinner gå igenom mycket och man hinner känna mycket. Vi avslutade resan med 9 timmars väntan i Bryssel vilket var 9 oerhört nyttiga timmar för min del. 9 timmar som kunde hjälpa mig att bearbeta det jag precis upplevt och 9 timmar som kunde hjälpa mig att komma tillbaka till mitt vanliga liv igen.

Det visade sig dock ta betydligt mycket längre tid för mig att landa än de timmarna i Bryssel...

7 veckors sjukdom och mer känslor och tankar än vad jag någonsin haft eller känt gjorde att processen tog betydligt mycket längre tid än vad jag önskat.

Men jag landade till slut och smällen var inte värre än att jag var redo att ge mig iväg inte ens ett år senare.

Och jag kommer mest troligt att ge mig iväg igen, det känns som att det inte finns några alternativ....

Jag måste helt enkelt.