En stund att minnas.
Ibland utsätter man sig för saker som man egentligen önskat att man inte gjort.
Fast bara på ett sätt, för på ett annat så är man så in i nordens glad att man gjorde det för att man ändå ville göra det, och för att det kanske faktiskt betydde mycket för någon annan...
En sån sak gjorde vi under den här resan...
Vi besökte nämligen Sam´s mormor Nakawesi Josephine och hans lillasyster Treccy.
Normalt så tycker man att det är jobbigt att se under vilka förhållanden som människorna faktiskt lever i, och när man kommer till människor som man kommit att tycka om då är det ännu värre.
Jag har aldrig tidigare träffat varken Nakawesi eller Treccy, men jag har träffat Sam och dom är en del av honom således så betyder dom mer också.
För Sam var det viktigt att vi åkte dit och jag ville inget hellre.
Men ändå, när man sen får se hur verkligheten ser ut så gör det ändå så ont och bilderna kommer jag att bära med mig länge...
I ett pyttelitet hus utan ström bodde dom, Sam´s mormor,morfar och lillasyster, tillsammans med en liten kusin till Sam och Treccy.
Sam´s morfar kan inte ta sig ut överhuvudtaget för hans ben bär honom inte, det är något som är fel.
Han har också problem med en axel så det går inte heller att bära honom... Så han ligger i en säng i ett kolsvart rum dag in och dag ut...Fruktansvärt.
Nakawesi sliter såklart med allt och har 2 barn att ta hand om fastän det är hon som borde bli omhändertagen...
Sam gör vad han kan för att hjälpa till med det dom behöver men samtidigt så har han svårt att ens klara det som han själv behöver, så hur ska han kunna klara 4 till? Det går såklart inte, och den vetskapen tär på honom, jag ser ju det. Han vill inte att Treccy ska lida så som han själv har gjort.
Nu när vi åkte ut till dem för att hälsa på så gick jag och Sam och köpte med oss lite olika grejer till dem som en gåva.
Ris,socker,kaffe,myggnät,olja,te och lite annat smått och gott.
Hade jag vetat hur illa det var hade jag köpt ännu mer....
Till Treccy hade vi köpt lite kläder och en docka här hemifrån då det faktiskt inte bara var en vanlig dag då vi hälsade på dem, utan det var också Treccys födelsedag!
Så huset fullt av vita människor med presenter på sin födelsedag,som dessutom sjöng just för henne är en dag hon troligtvis inte kommer att glömma i första taget.
Det kommer inte hennes storebror heller att göra.... han var så tacksam!
Han var 19 år den första gången han fick en present på sin födelsedag, Treccy var iallafall bara 7....
Anna
Åh Anna vilket arbete ni gör och så mycket kärlek ni ger, även om du beskriver det här i bloggen kan man inte för sitt liv riktigt förstå och sätta sig in i vilken kamp det är för dessa människor, varje dag. Och jag funderar för i mitt huvud snurrar det tankar, tror jag skickar dig ett mail under kvällen. Kram
Vilken skillnad ni gör i folks liv, i mitt liv, men i synnerhet i barnen i Bristols liv, och deras nära. Det måste vara såå känsloladdat att komma hem till dem också, på många sätt. Tänk vilket rikt liv ni lever som kan sprida kärlek, och såklart få tillbaka, av alla där.
Kramar <3
Vet du Åse...inte ens jag förstår den kampen de utsätts för, fastän jag varit där flera gånger, det är nu som först efter 4e resan som det börjar falla in....Med all den kärlek som vi får tillbaka kan man inte annat än att ge...Kram!
Det var känsloladdat... mer än vad jag trodde det skulle vara. Jag är tacksam varje dag för vad vi får uppleva..Kram!
