Hur mycket man än önskar att det inte var så, så får vi våra favoriter även bland barnen därnere.

Man vill inte, men man styr inte över det.

Man nekar inte någon att vara nära, det är inte så, men en del av barnen ser man mer.

Winnie är ju som jag tidigare nämnt ett sådant barn. Hon är väl snart en ungdom snarare än ett barn kanske men iallafall så här hon en fantastiskt människa.

Hon är lugn och hon är jättehjälpsam.Just hjälpsamheten ser vi hos väldigt många därnere.

Det är inte jobbigt att hjälpa till, man gör bara det. Och alla gör efter sin förmåga.

Dagen som vi skulle ha festen på skulle vi blåsa ballonger och hänga upp och vi var inte sugna på kaoset som utbryter då vi tar fram ballongerna så vi la dem i en påse och jag satte mig tillrätta på trappan för att blåsa.

Med Winnie vid min sida som alltid de sista dagarna så startade vi tillsammans med en annan flicka som heter Sylvia. Samarbetet sattes direkt! Winnie blåste upp varenda ballong, Jag och Sylvia knöt ihop dem med snören och Jennie,Felicia och Musisi hängde upp dem. (Elias skötte kameran....kan man slippa jobba är det bra....) Lätt som en plätt gick det!

Då vi var klara hade vi mycket ballonger kvar och även snören och saxar i en påse.

Winnie erbjöd sig att bära den för att jag skulle slippa, och det fick hon. Den här påsen hängde sedan i hennes hand under flera timmar. Jag sa att jag kunde ta den men hon ville inte. Hon ville vara till hjälp!

Jag lät henne och tillslut så frågade jag henne om hon kunde förvara påsen med saker till mig dagen efter, i sin blåa box, och det var en oerhört stolt Winnie som sprang på lätta ben för att låsa in det hon fått äran att ansvara för.....300 ballonger,1 sax och 2 trådrullar.

Vi fortsatte vår fest och för mig försvann det ur tankarna att jag lämnat påsen till Winnie.

Dagen efter då vi kom tillbaka till skolan var det vanlig skoldag för barnen och det var väldigt lugnt.

Efter skolan slut så fanns Winnie vid min sida igen, med sin hand i min.

Hon tittade upp på mig och sa:

- Anna, I have the bag I kept for you, and I didn´t gave anyone anything.

Först då förstod jag vilket förtroende jag hade gett henne...och hur viktigt det hade varit för henne.

Vi gick tillsammans för att hämta påsen, och hon låste upp sin låda där hon så varsamt förvarat den.

Jag tackade så mycket för hjälpen, och Winnie log med hela sitt ansikte och viskade fram ett

-Your Welcome.

Det är ibland det enda som krävs för att man ska känna en tillhörighet....

 

                          

                                                                        Anna