De mellanstora och de stora behöver den precis lika mycket.Och det är dom som berör en allra mest och det är tillsammans med dem som vi skrattar och gråter.

Dom små ser man hela tiden för de alltid befinner sig precis intill, man har deras händer i sina,deras händer i ansiktet,håret,nån som håller ett stadigt tag i byxan eller som klättrat upp och hängt sig fast som en liten apa på ryggen.Och vi låter det vara så, vi har så kort tid så det finns inget alternativ att inte låta dem vara nära.

Men strax efter lunch så går de minsta barnen hem och det är då de andra kan få tid.

Tid som vi har så ofantligt lite av....En vecka är för lite, det var väldigt tydligt under denna resan,vi hade verkligen behövt mer.

Men iallafall så är det då det verkliga arbetet kommer fram. Då vi lyssnar på de historierna som de har att berätta, ser på det dom vill visa och bara finns där, om dom vill vara nära.

En eftermiddag var vi ganska slut både Jennie ,jag och våra barn och vi hade delat ut de sista kläderna som var till de större. Vi var i klassrummet för P-6 och de var bara de större som var där.

De såg att vi var trötta så dörren stängdes och vi fick en stunds vila.

Men vila kan vara olika....För därinne drog storkillarna igång! Jösses Amalia vilka stollar!

Fram med våra kameror och sen hade dom fotostudio utan dess like!

Dom höll på jag vet inte hur länge och vad dom skrattade, och vad vi skrattade!

Det finns nog knappt ett enda seriöst kort därifrån, men det är en stund jag kommer att bära med mig för en lång tid framöver. Elias och Felicia fick också de ett par rejäla skratt och drogs med på det ena kortet efter det andra. Fotoposer langades fram som om de vore majsmjöl och tillsammans så fick vi en stund av lycka...

Bilderna är klickbara! Och glöm inte att Eddie och barnen på Bristol Academy också finns på facebook!