Alla har vi tillfällen i livet som vi kommer att bära med oss för alltid...en del ligger nära till hands andra stoppar vi undan och tar fram lite då och då. För min del kan jag nästan känna i luften när de där dagarna är på väg att komma, de där dagarna då man upplever en lycka som är svår att beskriva.

Söndagen, dagen innan vår hemresa den här gången, det var en sådan dag.

Vi ville ha en fest för barnen jag och Jennie den här gången...en fest med mat.

Mat till alla 400 barn plus personal och alla andra som kan tänkas titta in förstod vi skulle vara en omöjlighet att genomföra, både pengamässigt och tidsmässigt, därför var söndagen en bra dag eftersom vi bara då har de boende barnen på plats...

Mat inhandlades till festen för 120 personer och de matförberedelserna pågick under hela dagen.

Vi hade hyrt in en musikanläggning för att kunna spela riktig musik och på så vis också låta brassbandet få vara med på festen och inte bara spela för oss andra.

Vi fick under dagen se festen ta form med bla nackning av de levande (!) hönorna som skulle grillas, kokning av pasta, och tillagning av diverse olika maträtter som utgör en ugandisk festmåltid.

Bara det var en upplevelse att få se. Vi blåste ballonger och hängde upp runt om på skolan och stämningen stegrades sakta men säkert upp.

Men mitt i allt det här glada hade ändå jag och Jennie en oerhört känsloladdad dag.

Tårarna var många och vi hade svårt att prata med varandra överhuvudtaget.

Saker som är så självklara för oss sprider sådan glädje där och vi insåg att det inte spelar någon som helst roll vad vi gör, det kommer ändå aldrig att vara nog. Behovet är enormt och vi kan inte fylla alla hål.

Sådana tankar kommer alltid då man är trött, och vi var trötta just då...

Maten blev klar framåt kvällen och i Uganda lägger sig mörkret snabbt. Barnen fick sin mat och det var bara glada miner. Dom fick också varsin dricka och i mörkret åt de mer än vad de ätit på väldigt länge...

Musiken spelade och vi kunde i skydd av mörkret låta tårarna trilla av tacksamhet för vad vi fick vara med om.

Maten tog slut och dansen kunde ta vid!

Som vita i ett afrikanskt land, när det ska dansas så är det inte jättekul att vara vit kan jag säga....Vi är ju en bit efter vad gäller rytmer och mjukhet i våra kroppar.

Men! Man lever bara en gång och bjuda på sig måste man göra! Så sagt och gjort! Dans blev det tillsammans med barnen, hellre än bra men vi var med.

Med Jonah hängande på ryggen som en liten apa, och med Winnie med sin hand i min dansande vi oss igenom kvällen tillsammans med de andra. Felicia fullt upptagen med olika dansmoves och ett helt harang av barn som gjorde som hon, Jennie lika rusigt lycklig som jag. Elias sittande på avstånd med ett gäng ungdomar kring sig.

Känslan av lycka är som en smäll och man kan knappt ta det till sig...Då Eddie sedan kliver in och börjar dansa med barnen så stiger jublet till topp och jag inser att det är en lyckans kväll även för honom, och det gör mig än mer tacksam och än mer lycklig.

Kvällen gick fort, för fort och vi hade förberett en avslutning som vi hoppades skulle fungera...

Vi hade tagit med oss lyktor, sådana man skickar upp i luften.

På dem står det att man kan skicka önskningar till stjärnorna.

Vad kan passa bättre än att låta dem som ingenting har, åtminstone få önska sig något inför framtiden?

Vi samlade barnen och Sam berättade för dem vad vi skulle göra, och också att de kunde önska sig något....

Vi skickade upp 4 lyktor... alla fulla med hopp om en ljusare framtid...

Och den stunden, just då lyktorna steg och gav sig av mot himlen, den var magisk.

Jag kan inte ens beskriva....

Det var fullt av människor även utanför grindarna och dom pratade om att det skett ett mirakel....dom hade aldrig sett nåt sånt här förut.

Jag har sett det men jag har förr aldrig känt så mycket som jag gjorde just precis då.

Fulla av lycka var det dags för oss att säga godnatt till barnen efter en fantastisk dag, och just den här kvällen så tror jag att många av dem somnade med ett leende på sina läppar, jag gjorde det iallafall...

 

 

                                                                  Anna