Jag skrev strax innan vi for att det ska bli kul att se om det är nån som kliver fram i år. Nån som funnits där tidigare men inte riktigt vågat, eller nån annan som helt plötsligt bara finns där.

Och det gjorde det. En kille som heter Musisi. Han är lite äldre, men maken till människa har jag sällan skådat. Barnen fullständigt avgudade honom och han gav dem så mycket värme. Han gjorde allt.

Och för både mig och Jennie blev det klart under den här resan att utan Bristols stora killar hade dom aldrig klarat sig! För det är faktiskt killarna som tar störst ansvar, iallafall på Bristol just nu.

Musisi i synnerhet. Han är för det första så otroligt fin hela han.

Hans ögon är så varma och det finns inget stopp i dem. Han är musikalisk och jag tror inte att det finns ett enda instrument som han inte behärskar.Han såg till att brassbandet  sattes ihop för sina functions, han var med och lagade all mat till festen vi hade och han hade hela tiden ett leende till övers till alla.

Musisi träffade jag förra året men pratade inte så mycket med honom....det gjorde vi inte nu heller egentligen, men jag hade så gärna velat göra det. Men han fanns där i vår närhet och jag såg honom i ett helt annat ljus.

Musisi är en av de ungdomarna som man inte riktigt oroar sig för. Har man ett sånt hjärta så klarar man sig alltid!

En höjd  hand och ett leende räcker ibland för att en människa ska veta att den är sedd och jag hoppas att Musisi kände att jag gjorde det. Hans sätt att vara med barnen imponerade på mig djupt och när barnen respekteras då respekterar också jag den människan.

Musisi kunde ta en gitarr och bara sätta sig för att spela och sjunga med barnen i all stillhet för att dom ville. Musisi är en människa som jag så gärna hade velat ge min tid, bara för att få veta hur han egentligen är och vad han har varit med om......kanske nästa gång.