Nu är vi inne på år 5 sen vi för första gången besökte Bristol och mötte människorna där,i slutet av maj 2008. Det är också 5 år sedan som Sam klev in i mitt liv som en helt självklar del.

Sam tar en stor plats även i bloggen, jag är medveten om det. Men han är en stor hjälp både för mig och vårt projekt. Det är ofta han som får utföra det som vi behöver hjälp med, både då vi är på plats, men också då vi behöver hjälp med något här hemifrån. Och eftersom att det är jag som skriver mest, så blir det om dom som jag tycker mest om.

Hade Victoria eller Jennie skrivit hade vi haft historier om helt andra med oss här i bloggen,det är jag helt övertygad om för vi blir alla 3 berörda på olika sätt och av olika människor.

2008.....

 

Jag trodde väl inte att det skulle vara så att vi skulle fortsätta att hålla kontakten men vi har gjort det och det är en ära för mig att få ta del av hans liv.

Oron har många gånger varit stor, blandannat då han under sin mellan tonårstid testade att klara sig själv utan hjälp från Eddie och då valde att släppa kontakten med Bristol. Eddie hjälper ingen som inte vill ha hjälp, dom resurserna har han inte...

Några månader gick sen bad Sam om att få komma tillbaka.Han insåg att det är inte lätt att klara sig själv. Sedan dess har det varit lugnt...

Jag tror på honom och jag vet att Eddie gör det också.

Men oron för honom släpper aldrig riktigt.Jag är rädd att något ska hända som jag inte kan göra något åt.

Alla andra som jag tycker om har jag tätt inpå mig och skulle nåt hända dem så är jag iallafall här.

Igår kväll pratade vi en stund på chatten på facebook då han plötsligt försvann. Det i sig är inget ovanligt då hans nät ofta är dåligt. Men efter en halvtimme var han tillbaka och berättade då att han varit ute och samlat upp regnvatten för att han behövde tvätta......och jag dör lite inuti. Mina egna barn kollar på Tv och spelar dator på kvällarna, dom samlar inte regnvatten....

Dom lever ett hårt liv i Uganda och Sam är ganska ensam i sin kamp om ett bra liv.

Även om jag följer honom här hemifrån så är den vardagliga kampen ändå hans.

Beslut som ska fattas, pengar som ska dras in till hyra,en lillasyster som ska slippa lida, mat som ska lagas och kläder som ska tvättas.

Vårt tämligen enkla liv gör sig påmint och jag inser att 19 år gammal så drar han samma lass som jag gör, skillnaden är att jag har hjälp, och ett nätverk som är stort, det har inte han. Och den skillnaden är stor.

Men hur många historier likt Sam´s finns det? Bara på Bristol finns det massor!

Hur många unga människor finns det som inte har nån tro på framtiden?

Sam har en tro, tack och lov, men hur många andra?

Jag vågar inte ens tänka den tanken fullt ut....