"Jag önskar jag var vit och från Sverige precis som du Anna....Jag vill inte vara svart"

Tisdagmorgon och jag har 30 minuter på mig innan jag ska bege mig till en heldag på jobbet.

Pojkens ord kommer såklart inte att lämna mig på länge....

Hur ska jag få honom att förstå att han är helt och hållet perfekt precis som han är? Jag är ju inte ens där.

Hur ska han förstå att det inte är en lösning på livet för att man är vit? I mina ögon är han en av de bästa men vad hjälper det honom om inte jag kan förklara det och få honom att känna det?

Ibland skrämmer det här mig och jag undrar vad vi dragit igång. Tänk om deras liv faktiskt var enklare förut?

Visst att dom får hjälp och en ny skola och allt det där men jag menar det andra....känslorna som även dom får brottas med nu när dom vet att det finns en annan värld, med andra människor i.

Jag vet vad jag känner och hur mycket jag längtar efter dem, längtar dom lika mycket?

Känner dom detsamma för oss?

Gör dom det så har även dom det lite jobbigt ibland.

Kanske litar dom lika lite på oss som dom gör på andra vuxna i deras omgivning? Dom som har svikit dom mer än lovligt många gånger, eller har dom förstått att vi gör allt vad vi kan?

Den här pojken behöver få av vår tid. Han måste förstå att han är alldeles perfekt som han är.

Fastän han inte har vår hudfärg eller lever i vårt land, och fast jag vet att han kommer att få slita hårt i sitt liv så måste jag ändå försöka att göra mitt yttersta för att han ska förstå att han har sin egen plats i mitt hjärta.