Historierna som vi får berättade för oss är ibland som ni vet så svåra att höra att det nästan är omöjligt att ta till sig....Hjärtat brister fullständigt och man undrar hur människan i fråga ens kan fungera normalt igen...

Jag tänker inte nämna hans namn för det behövs inte.

Men så här fick vi historien levererad ...

"8 år gammal förlorade han sin pappa. Han förlorade sin hjälte och sin förebild.

Det i sig är en tung, men vanlig händelse i Uganda.

Han hade sin mamma och sina släktingar kvar, men det var inte detsamma utan pappa....

Ett år senare bestämmer sig mamman för att skicka iväg sin son ifrån hemmet....Anledningen är egentligen lite oklar men mamman tar beslutet och känner sig nöjd med det.

Han skickas till Kongo, långt in i urskogen och blir där fastkedjad hos en, av mamman utvald dessertör av den Ugandiska armen som flytt till Kongos skogar med sin familj.

Vi får se ärren runt hans fotled och det är ingen film vi pratar om, det är  ett barns historia.

6-7 månader hålls han fastkedjad runt foten i Kongo.Han behandlas oerhört illa, han känner ingen,och han vet inte varför han är där.Men han vet att han är 9 år och han vet att han längtar efter sin pappa. Livet var annorlunda när han fanns....

Månaderna går tills han en dag hittas av en man i Kongo,som tillhör ett folk som dom kallar "The short people". Mannen fritar honom och tar den lille pojken med sig och låter honom stanna hos dem. Här behandlas han väl, men han är långt hemifrån.

Ett krig utbryter i Kongo och dom tvingas fly upp i Rwenzori bergen på gränsen mellan Uganda och Kongo.

Röda korset skickades dit för att bistå med mat till de människorna som tvingats fly undan kriget.

Pojken skickas med personalen i Röda korset, som tar honom tillbaka hem till Uganda efter 1 år och 2 månader, dels i fångenskap och dels som boende hos den stammen i Kongo.....

Han skickas hem till sin mamma.........den som svikit honom mer är vad någon annan, varken förr eller senare har gjort...

Jag kan inte ens skriva texten utan att själv gråta.

Jag har svårt att få till det på ett sätt som beskriver det rättvist....men det är kanske inte så konstigt. 

Året det handlar om är 1999, och vi hinner också komma in på år 2000 innan pojken är hemma igen....

Det känns som att det borde ha varit betydligt mycket längre sen än så...

Händer det ens såna saker nu?

Ja, bevisligen gör det det. Och hur ont det än gör att veta det så är det såhär det ser ut.

Ärren runt hans fot visar på det och dom är djupa, antagligen lika djupa som de ärren han har i hjärtat.

Vad har en vuxen människa för motiv för att skicka bort  sitt barn på det viset och utsätta honom för det?

Vad kan en nioåring ha gjort för att förtjäna det?

Naturligtvis ingenting!

För ingen,ingen, förtjänar det någonsin...Jag mår fan illa.

                                                                      Anna

Jag hoppas min önskan till stjärnorna räcker....