Det visste jag att det inte skulle vara, men jag hade inte räknat med att jag skulle dundra dit så totalt med hjärtat också. Jag tror att man måste ha hjärtat med sig för att kunna arbeta så som vi gör nu, det hade aldrig funkat annars,och den dan man inte har det längre då är arbetet med Bristol färdigt. Då har man ingenting mer att ge varken till dem eller till sig själv. För sanningen är den att det här ger mig precis lika mycket som det ger dem, om inte mer.

Dagar då jag känner mig helt slut inuti och jag undrar om det är värt allt slit så vet jag ändå svaret...

420 barn och ytterligare ett antal ungdomar vet att vi finns...och att vi jobbar för dem.

För många av dem är vi bara några roliga människor som dyker upp då och då med massa saker till dem och ställer till det så att det blir en rolig vecka. Men för andra så har vi fått en alldeles egen plats i deras hjärtan så som vi har dem i våra. Det är stort,och ändå alldeles självklart.

För man bestämmer inte vem man ska tycka om eller vem man ska älska. Man gör det bara.Sen om den är svart,vit,fattigt,rik, tjock eller smal spelar ingen roll, för man kan ändå inte göra något åt det.

Det är också precis det som får oss att inte luta oss tillbaka....att hitta den energin vi behöver i vårt vanliga vardagspussel för att få med så många som möjligt på vår resa till ett lättare liv för våra barn.

Att fler ska se det vackra i dem och inte döma dem, och att fler ska se att vi kan göra skillnad för dem.

Det kan hända att det här inte är en blogg man kommer in på och läser lite och sedan lämnar med ett lätt hjärta. Det kanske tillockmed är så att man känner sig illa till mods och nedstämd då man läst och just den känslan är ju inte behaglig direkt, och jag är ledsen för det, men välkommen till verkligheten säger jag, den är inte vackrare än så här för en del.....

Där handlar det inte om accentfärgen i vardagsrummet, hur snyggt maten ska vara upplagd eller vilka kläder barnen ska ha på skolavslutningen, de sakerna som stressar oss (ja, mig också).

Där handlar det om ren och skär överlevnad och vi kan hjälpa dem.

När så Derrick skriver till mig på facebook att Jolly,Fred,Calvin och alla barnen leker precis bredvid honom och att dom mår bra men att dom längtar.... då vet hela jag att vi kan inte ge upp...vi måste klara det här.