Ibland när jag ser på bilder från våra resor i Afrika så suger det till i magen på mig.

Inte då jag ser bilder på barnen för dom ser alltid glada ut när vi är där, men när man ser bilder tagna på människor utanför skolan,i stan eller nån annanstans,på såna vi inte känner.

En del av dem ser så tomma ut i ögonen.....dom lever, men ögonen är döda.

Det finns inget hopp,ingen glädje eller minsta tillstymmelse till glitter i dem och det gör så ont.

Jag kan inte låta bli och undra vad dom känner....Vad det är som driver dem att vakna varje morgon och leva sitt liv? Om varje dag är en ständig kamp och man dessutom förlorat hoppet...vad har man då?

Jag vet inte...jag har aldrig varit i den situationen att jag inte har något att leva för.

Våra barn och ungdomar på Bristol skänker oss mycket huvudbry,arbete och mycket känslor.

Dom skänker oss också massa kärlek,tacksamhet och alltsom oftast gör dom mig lycklig med sitt sätt att tänka.

Jag hade ett samtal med Sam som kom direkt från Bristol efter att ha övat med barnen i brassbandet...

Jag frågade om barnen lyssnar på honom när han lär dem?

Svaret kom snabbt:

-Om jag respekterar dem så respekterar de mig tillbaka. Och då lyssnar dom. Så enkelt är det Anna.

Ja Sam, så enkelt är det.....Tack älskade vän för att du förstått det. Jag vet det, men det är inte en självklarhet att du gör det. Du är ung och har blivit sviken fler gånger än vad du kan räkna på dina fingrar, men ändå har du förstått och kan leva efter det....

Jag vet att just du kommer att klara dig i livet.

Man gör det om man har rätt inställning, och det har du.

Jag är stolt över dig som om du vore en av mina egna...Jag hoppas du känner det.

 

 

                                                                         Anna