Nästan varje gång jag pratar med någon nerifrån Bristol så kommer frågan :

When are you coming back?

Jag är rak av naturen i mitt sätt att vara oavsett vad det gäller, så mitt svar är alltid att jag inte vet om vi gör det. För jag vägrar att ljuga för dem. Jag vägrar att låta dem hoppas på något som kanske aldrig kommer att hända.

Jag säger att vi jobbar och sliter för att komma tillbaka och jag säger att vi drömmer om det.

Tillsammans hoppas vi och tror att det kommer att ske. Vi här och dom där.

När jag pratar med en av dem och han säger att :

"Fred (mitt fadderbarn) always ask me, that is Anna coming back this year?....And me, I just tell him, they are coming soon"

Jag skulle ljuga om jag säger att det inte känns inuti, för det gör det såklart...både för att Fred längtar och för att våra andra ungdomar får bli stora så fort och stå för trygghet och hopp för dom yngre, när dom själva så väl behöver ha det för att dom ännu inte är vuxna heller.

Men det är samtidigt fantastiskt att se att den gruppen av barn som inte har någon annanstans att ta vägen faktiskt har varandra och tar hand om varandra.

Blodsband kan vara viktigt kanske, men jag tror inte att det är det viktigaste...

Lika upplevelser förenar också, och skapar förståelse och osynliga starka band barnen emellan.

Förövrigt så rullar allt på så sakteliga.

En tjej hörde av sig i början på veckan och ville ha insamlingbössor på sitt jobb för att kunna hjälpa till på det viset. Fantastisk säger vi och blir såklart precis hur glada som helst. Insamlingsbössorna jobbar på i stillhet, men blir tillslut ganska rejäla summor. Och när någon kommer med egna initiativ och ideér om hur man kan hjälpa så värmer det skönt!

För hur konstigt det än kan verka så har vi ett vanligt liv också....som rullar på i majfart precis som för alla andra. Med ett ryggskott/nackspärr för min del, mycket på jobbet och barn som ska avsluta skolan på ett bra vis,samtidigt som det ska övningsköras, bokföras, skjutsas hit och dit, och inhandlas nya kläder till avslutningen så är vi tacksamma för den hjälpen som kommer, för det innebär ett litet litet andningshål för oss, iallafall vad gäller barnen på Bristol Academy, och det tar vi tacksamt emot. Det andra livet.....det klarar vi själva :)

                                                       Önskar er alla en skön helg!

                                                                     Kram Anna