När man som vi gjort nu, dragit igång en insamling för att kunna hjälpa våra barn så har man ingen lugn känsla inuti. Rädslan för att ingen ska vilja hjälpa dem är stor och man vill inte misslyckas.

Jag tycker verkligen inte om att göra det... Jag vet hur väl dom behöver de nya instrumenten och dom vet att vi försöker lösa det med hjälp härifrån.

När jag så ställer frågan till Sam vilket instrument dom behöver allra mest så får jag svaret,

-Anna, vi ber inte om nånting, det blir bra det som blir. Tack för att ni försöker hjälpa oss!

Sam´s ord triggar igång ett jävlaranamma i mig som jag bara får då det handlar om Bristol.

Dom kräver ingenting av oss och bara vetskapen om att vi försöker göra nåt stärker dem, då finns det inte utrymme för att misslyckas.

Det ska inte hända. Det får inte hända.

Så jag tänker fortsätta att böna och be om er hjälp.

Ingen summa är för liten eller för stor.Och låt inte bara bli att hjälpa till i tron om att det kommer lösa sig, för det gör inte det om vi inte hjälps åt.

Hade vi själva haft möjligheten, så hade dom haft nya instrument för längesen, men vi räcker inte till, så enkelt är det.

Känner ni en oro att inte hjälpen kommer fram, så släpp den, för den gör det, varenda krona. 

Det finns inget annat.