Vad vi får uppleva och vad vi känner under våra resor till Uganda är svårt att beskriva.

Dels för att vi känner så otroligt olika saker både jag och Jennie, men sen är det också svårt för att många inte riktigt vill,kan eller orkar förstå....

Här inne är det skillnad, för ingen är tvingad att läsa här, det gör man bara om man vill, och vill man läsa så vill man också försöka ta till sig det som står...

Mötena med barnen och ungdomarna är helt klart det som sätter sig allra hårdast.

När man kan ge ett barn av sin totala uppmärksamhet. Det kanske bara varar i 5 minuter eller ibland längre, men det handlar inte om tiden utan om närvaron. För mig är det viktigt att inte vilja vara någon annanstans under den tiden, för jag tror att dom känner det. Har jag 5 minuter med ett barn så förtjänar det barnet min totala uppmärksamhet. Oavsett om barnet sover eller är vaket, eller om barnet inte alls är ett barn utan en 18 åring, oavsett vilket så jobbar jag stenhårt på att befinna mig där just då.

Hemma har jag svårt att göra det för det är alltid nåt annat som drar i en, i Uganda är det lättare.

En stund som jag kommer att bära med mig länge är den lilla stunden som jag hade med Derrick nu för bara ett par veckor sen. Derrick är... ja, han är Derrick helt enkelt.

Skulle nåt hända honom så tror jag att vi dött både Jennie och jag, för han är nåt alldeles speciellt, och har alltid varit.

Inte ens 13 år fyllda då vi mötte honom första gången, nu är han 18...lång och ståtlig och världens finaste, både på utsidan och insidan!

 

Jennie och jag ville ge honom nåt speciellt nu då jag var nere och våra tankar gick direkt till en telefon...

Dom är lika viktiga i Uganda för ungdomarna där som dom är i Sverige.

Jag pratade med Eddie om det och frågade om vi fick köpa en till honom, och där är Eddie jättebra....svaret var att

Dom är stora nu och dessa sakerna kan jag inte ge dem... kan ni hjälpa dem med det så är ingen gladare än jag...!

Sagt och gjort! En telefon blev det till Derrick och vi tog en stund på kontoret just för att få vara i fred.

Innan han öppnade sin present så lämnade han lite brev som han skrivit till Jennie och Jennies dotter Amanda.

Sam var med för att få lite bilder bara..

 

 

Det som händer när Derrick öppnat och fått sin telefon är inget som är jättevanligt i Uganda..

Han reser sig upp helt spontant och ger mig en sån jättekram! Jag blir helt tagen av situationen och jag tror att Derrick blir det också. Inte mest för kramen utan för att han visar sån glädje,dom gör inte det på samma vis som vi.

Vi kramas massvis i Uganda, men mest med de mindre barnen...De större är inte vana vid det även om det är på väg att ändras,dom vet att vi gör det så nu kommer dom ofta lite trevande med en kram i alla fall även fast det är ovant... :)

Såklart roligt att dom tar sig till våra seder också,speciellt när man vet hur gott en kram kan göra för precis vem som helst...

 

 

                                                                                  Anna