En massgrav...
Den dagen då vi gav oss iväg på roadtrip till Eddies mamma nu senast var en fantastisk dag på många sätt. Det är fashinerande att få vara ute och se omgivningarna för Uganda är otroligt vackert.... Det är också väldigt roligt att vara med de här människorna utanför skolans miljö, det blir lite annorlunda då.
När vi kom till Eddies mamma så satte vi oss i hennes soffa och Eddie började berätta....Vi har läst och hört hans historia många gånger tidigare men jag har aldrig hört det berättas på detta viset och jag blev tagen...
Att höra hur någon lämnat sitt hem utan att kunna ta något med sig med skott och minor smällande runt sig är starkt och när man vet vad han har åstadkommit sedan så kan man inte annat än att imponeras av styrkan han har.
Eddie frågade om jag ville åka till en massgrav för att titta som låg en liten bit bort som dom använt till alla offer efter kriget i den byn och det vill jag ju såklart. Jag trodde att det var en sten eller nåt jag skulle titta på men jag ville ändå se....
När vi kom dit så gick Eddie och pratade med 2 killar som stod där och så gick vi mot ett inhägnat monument.
Rätt som det var tog dom fram en kofot och Eddie frågade om jag var stark nog för att se..... Dom skulle alltså öppna graven....
Mitt svar var omedelbart ja, men mitt hjärta bultade för jag visste inte vad som väntade mig.
Och det var tungt att se för nånstans kunde man känna det lidandet dom måste fått gå igenom...
Såklart detsamma som för alla människor som får uppleva krig, men det blev så verkligt....
Och ännu en gång slogs jag av den tryggheten jag lever i.
Anna
Kommentarer
Postat av: Pia
Men du, vilken fantastisk människa han är, er Eddie!! Vilken syn, hur hanterar man sådant?? Känns som om vi lever i en helt madrasserad värld när man läser och tittar här.
Sköt om dig!!
Kramen
Svar:
Jennie och Anna
Trackback
