Hi Muzungu!

Varenda dag när man kommer ut till skolan då vi är i Uganda så möts man av jubel!

Hur kan man inte bli glad då liksom? :)

 

Nånting som jag upplevde denna gången som i allafall inte jag gjort tidigare var att det var mer spritt i själva byn att jag var där. När vi kom med vår bil så var det alltid nån som ropade Hi Anna! Eller Hi Muzungu!

Och då var vi ändå en bit ifrån Bristol.

 

Jag rörde mig lite mer gåendes visserligen denna gången, dels för att bilen gick sönder lite här och var så vi fick gå men jag var också med på en del ärenden som gjordes till fots och då ser man också väldigt mycket mer och man möter mer människor, att gå är ett fantastiskt sätt att ta sig fram egentligen...

 

Människorna och barnen i Uganda är mer rättframma än vad vi svenskar är.

Undrar dom så frågar dom och vill ett barn sitta i knät så gör dom det även om dom aldrig sett en förr...

Dom älskar att träffa nya människor helt enkelt.

 

Den dagen då jag var med brassbandet på en spelning så hände det här....

 

Den här lille killen ställer sig framför mig och bara tittar på mig... Inget ovanligt alls att bli utittad i Uganda utan snarare en självklarhet för oss....

Sen sträcker han fram sin lilla hand, och jag tar den förstås...

Sen tycker han att han vill sitta där.... han fick sitta på gräset dock för han var kung byxlös och inte särskilt gammal, men det är jag och hade således inget ombyte med mig, så gräset fick duga...

10 minuter senare så sover han....en och en halv timme och jag ville inte röra mig....

Lille gubben.....

 

 

Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men så fint!
Tack för att du delar med dig av allt du varit med om. Det är så spännande att få läsa!
Kram

Men gud...mina tårar börjar rinna. Vilken söt pojke som tog chansen att få känna lite närhet och trygghet av dig.

Helt underbart!! Tänk att något som en annan tar för givet är något helt fantastiskt för en sådan liten grabb. Det gör ont i hjärteroten.
Kramen