Jag har skrivit det innan, men känslan när en älskad människa kommer in på facebook och skriver Hej! efter nån vecka av tystnad den är fantastisk!

I det här fallet var det Derrick som kom in sent igår kväll... Han fyllde 18 i förrgår och jag hade så gärna varit där för att fira honom.

Han är inget barn längre låter han mig veta och jag håller med honom.

För det var inget barn jag mötte nu. En 18 åring i Uganda är knappt en ungdom,och Derrick är inget undantag.

Dom tänker annorlunda än en svensk ungdom och agerar mer moget,av många olika anledningar skulle jag tro.

Han berättar att han lagt sig och att han idag ska skriva sin första exam innan terminen slutar, den första av 14.

Han frågar när vi kommer tillbaka och jag svarar honom sanningsenligt att vi gör vad vi kan för att så snart som möjligt vara hos dem igen.

Bra! är svaret, Jag ber för det.

Jag som inte alls ber själv eller ens är riktigt på det klara med vad jag tror på, tycker ändå att hans böner känns som en enorm trygghet och det ger hopp om att vi snart kommer att vara hos dem igen.

I wish you a Good Night Anna, är orden som avslutar vårt samtal den här kvällen...Jag i min soffa och Derrick flera hundra mil bort. Men det spelar ingen roll... Vi är ändå nära.