Det är människor vi arbetar med i Uganda. Ingen är den andre lik och varje människa har sitt eget sätt.

En ny bekantskap för mig är en flicka som heter Norah. Absolut ingen jag hade lagt märke till tror jag om det inte vore för att Sam visade mig henne då vi var nere i februari.

 

Norah är storasyster till Sam´s lillasyster. Hon har inga blodsband til Sam,men han har ett extra öga på henne alltid. Norah hade gått hemma länge när Sam bad att få ta henne till Bristol och Eddie och Norahs pappa sa ja.

Nu bor hon där och är hemma på loven då Sam tar henne fram och tillbaka från skolan hem till sin pappa.

 

När vi skulle ha lite nya barn till vår familjeväns verksamhet så dök Norah´s namn upp där och jag kände med en gång att jag inte ville släppa henne...Så hon blev "mitt" barn hon också.

 

Norah är så blyg, så hela hon är försiktig... Hon går försiktigt, hon pratar försiktigt, hon tillochmed ler försiktigt.

Och när man har med ett sånt barn att göra, då tränger man sig inte på.

 

I februari då vi för första gången träffade henne så vinkade jag bara lite på henne, men även det var jobbigt för henne, så jag visste att det skulle krävas en del om jag skulle kunna prata med henne alls nu när jag kom ner.

 

Och hon var fortfarande lika blyg, men jag såg en nyfikehet hos henne och jag visste att det i alla fall var värt ett försök att nå henne.

Jag hade ju tiden på min sida denna gången och jag började väldigt försiktigt dom första dagarna med att bara vinka på henne. Det kom alltid en vinkning tillbaka följt av ett litet leende.

Efter ett par dagar gick jag förbi henne och sträckte ut min hand sådär i förbifarten, och hon tog den.

Jag blev förvånad och det var över på en sekund, men ibland är det bara det som behövs.

 

Varje dag såg likadan ut...Jag kom till skolan jag försökte se Norah för att säga hej till henne och varje dag så tog hon min hand, lika snabbt och lika försiktigt, men likväl så gjorde hon det.

 

Dagarna gick och bland dom sista dagarna så kom Norah fram till mig helt appropå och säger att hon inte mår bra, hon har huvudvärk. Jag går till Sam som även han blir helt förvånad att hon sagt det till mig överhuvudtaget och vi hämtar panodil till henne. Och mitt där på skolgården, efter nästan 2 veckor så har jag nått henne.

Helt på hennes villkor och det känns stort!

Sista dagen innan jag ska lämna Bristol så är Norah såklart en av de sista jag vill säga hejdå till.

Jag ser henne och går fram till henne och då säger hon rakt ut

 

 

Och för mig var det lätt att säga att jag kommer att sakna henne också.

Det är ju inte de där barnen som flyger om halsen på en som är utmaningen, utan de är ju dom barnen som är som Norah. Dom som gör mer än vad dom egentligen törs, dom barnen som så ofta är osynliga, det är dom man vill ha fram i ljuset.

Och den här gången kom Norah fram, i allafall i mitt ljus.

 

                                                                                   Anna