Jag har så svårt att landa...Jag är inte gjord för den här sortens arbete, jag kan inte vara det.

Det kan inte vara meningen att man ska ha så svårt att vara nöjd med det man har gjort, sträcka på sig och sen gå vidare.Jag skulle vilja släppa dem när jag är här hemma för att totalt befinna mig i nuet, men det är som förgjort.

Jag stänger ögonen, då är dom där, jag öppnar ögonen då är dom också där, i allt jag tar mig för så finns dom alltid med mig.

Jag tänker på Eddie och ibland känns han så otroligt ensam i sitt arbete för Bristols barn. 

Visst, vi är med honom,men vi är inte där.

Pengar och saker underlättar för dem nåt enormt,och den hjälpen måste dom ha, allt det där vet jag, men det är inte den sortens hjälp som jag bara vill ge längre...Jag vill finnas för dem så att det känns för dem i hjärtat.

Ge dem en vardag som är meningsfull så dom somnar glada och trygga varje kväll.

Jag vill säga till dem, Luta er tillbaka och var barn...Vi löser det här, oroa er inte, ni har en framtid!

Men det kan jag inte,för jag bestämmer inte över den...

Idag tar jag min mamma med mig och åker till IKEA... för just nu orkar jag inte tänka mera, och när jag är med mamma så behöver jag inte det.

 

 

 

 

                                                                                   Anna