Att åka och hälsa på Sam´s mormor Nakawesi och lillasyster Treccy var såklart en självklarhet också denna gången.

Även dom har kommit att betyda nåt alldeles extra för mig. Även om inte Nakawesi förstår ett endaste ord engelska eller att Treccy är om möjligt ännu blygare än vad Sam var då vi först träffades så behöver man inte alltid prata för att förstå glädje, den känner man ändå...

Det första som möter mig då jag kliver in i det lilla huset är ett stort foto på mig och Nakawesi på väggen och redan då dör jag lite...Den här lilla,lilla kvinnan som är så stor i mina ögon.

Vi hade stannat på vägen och köpt med oss 3 stora kassar med mat till dom och hon blev såklart jätteglad.

Till Treccy hade jag köpt med mig lite kläder och ett spel som vi spelade där tillsammans med några andra barn,och även där är ord meningslösa...

På ett skitigt golv i en by i Uganda kan man känna precis hur mycket närhet som helst till dem som är där utan att prata.

Det räcker att man tittar på varandra och man ser dom där små leendena och jag känner också att det sitter ett konstant leende i ansiktet på mig....

Jag önskar mig inte bort utan hela jag vill vara där.

Inte ens maten som jag serveras skrämmer mig. Sam vet, och låter mig äta från hans tallrik vilket såklart hjälper mig att inte behöva äta så mycket av blandningen som ligger där.

Jag får veta att vi minsann  inte åt något senast då vi var där så att låta bli är inget alternativ, och jag vill inte låta bli.

Maten smakar inte särskilt gott men gemenskapen jag känner med dom här människorna gör att det bleknar. Jag äter och jag ser hur Nakawesi ler och tittar på Sam, han ler tillbaka och jag förstår att hon är nöjd...

Timmarna där flyger och det är snart dags för oss att åka,fast jag egentligen inte alls känner mig färdig.

Jag kommer att bära med mig vårt möte länge,länge och nånstans så tror jag att Nakawesi och Treccy kommer att göra det också....

 

 

                                                                               Anna