Trots att vi varit i Uganda några gånger nu så är vi fortfarande väldigt oerfarna.

Just när man tror att man förstått något så visar det sig inte alls vara så. Vi lär oss hela tiden...

Vad jag inte förstått innan är vidden av att ha kontakt med en vit. Dom har sagt det, men jag har inte förstått riktigt. Och det är inte alltid så värst positivt, inte för den som är vit iallafall.

Blir du vän med en Muzungu (vit människa) om du är en Ugandier så har du haft jordens tur....

Nu säger jag inte att alla är sådana här, men dom finns helt klart.

Har du en Muzungu med dig i livet så ser dom det som lösningen på alla problem. Dom tror att vi alla är stenrika och att det bara är att be om hjälp. Är man vänner så gör man det.

Problemet för oss är ju att vi blir ju inte vänner man nån sådär bara...Det krävs mycket för att man ska öppna sig och släppa nån inpå livet, iallafall gör det det för mig.

Men jag litar på människor. Jag tror gott om alla.

Så också Ugandierna vilket gör att jag inte alltid har antennerna ute för att känna av olika situationer,

till Sams stora förtret.... Jag tror ju att alla vill väl, han vet att inte alla vill det.

När vi är nere så möter vi ju mängder med människor som vi inte alls har nån relation till.

Dom sveper förbi på skolan och säger hej. Dom vet inte vilka vi är, men dom vet att det är vita på besök, och vi vet inte vem dom är, vi är ingen för varandra.

Ser dom då att exempelvis min telefon, en Iphone, vandrar runt bland de äldre ungdomarna som tillhör skolan och som jag litar blint på, så skulle det ju inte göra särskilt ont i dem att ta telefonen med sig när dom går.

Jag tänker inte ens tanken att nån skulle göra så, men Sam vet och han har stenkoll på mina grejer.

Just min telefon var faktiskt på väg att försvinna den här gången och jag hade verkligen ingen koll på den...

Jag hade lånat ut den till någon, som helt plötsligt ska lämna bilen vi just då åker i efter att ha varit iväg nånstans.

Sam frågar mig snabbt som tusan, -Var har du din telefon?

Jag säger som det är att jag lånat ut den och inte har den... Orden som kommer ur Sams mun förstår jag inte, men jag hör att han är skarp på rösten när han ber om att få min telefon från den som har den.

Killen bad om ursäkt att han glömt min telefon i sin ficka. Sam är inte den som höjer rösten, men han var inte nöjd, så mycket såg jag....

Nån timme senare när Herr Kawalya inte var fullt så sur längre så blev jag allt lite uppläxad om än i en väldigt vänlig ton....... 

Men nånstans så kan jag inte ens bli arg. Min okunskap ställer till det och en Iphone tillhör en fullständigt ouppnåelig dröm för dem och även om det är fel så kan jag förstå att man gör ett försök att få den med sig....

Den som gör mest fel i situationen är ju faktiskt jag som utsätter dem för det.

 

 

                                                                                 Anna