Av alla dagar under våra besök i Uganda så är det en dag som har kommit att bli oerhört viktig för oss.... Nämligen den dagen då vi har fest för barnen.

2010 var det en liten fest med bara lite frukt och brassbandet spelade och vi dansade, den kvällen var magisk!

2012 hade vi ingen fest för att sedan i februari 2013 återigen ha en men nu med mat och musikanläggning,för att alla skulle kunna delta och inte behöva spela själva. 

Efter succén i februari var det ett givet inslag även nu då jag var nere! Barnen och ungdomarna möter så mycket orättvisor och dom måste kämpa så hårt varenda dag så det här känns som en liten liten lön för mödan.

Dagen innan jag reste så fyllde min mamma 65 år. Hon hade kalas men hon ville absolut inte ha några presenter! Hon ville hellre att gästerna skänkte en slant som vi kunde använda till en fest för barnen och det gjorde vi!

Så... en fest för en fest kan man säga, och min mamma har nu blivit Bristols mormor ♥!

Redan dagen innan festen så kom flera barn fram och tog min hand så sa dom:

Tomorrow Anna.... we will have your party! Were gonna eat meat and we are going to dance!

Lyckan gick att ta på och jag ville bara åka till hotellet och sova så att det skulle bli lördag!

På fredagen inhandlades all mat och jag visste att det skulle bli en bra dag! Jag såg hönor på skolgården spatserandes runt och insåg att det var morgondagens mat.... inte ens det kunde grusa min lycka....

Hur festen gick till har Jennie redan skrivit om och visat er så jag tänker inte göra det igen, men ni ska veta att det var en lyckans dag! Vi lagade mat, och det spelades musik under hela dagen. Barnen uppträdde och showade som aldrig förr!

När maten och läsken landat i magen på barnen många timmar senare och mörkret började lägga sig så var dansen ett faktum, och det var också ett faktum att jag skulle dansa såklart....ALLA förväntade sig det... 

Att vara vit utan taktkänsla bland all dessa svarta människor som rör sig som gudar, och sen inte ens kunna ta till ett par glas vin som lite hjälp för att röra sig det är lite svårt kan jag säga!

I februari var vi iallafall 4 att göra bort oss, MEN! Allt för barnen!

Är dom glada så är jag glad och jösses vad vi dansade..Tillochmed Sam dansade vilket aldrig händer fick jag veta.Eddie, Anne,lärarna, jag tror att varenda en var uppe och vi hade så roligt!

 

Bilderna är urusla vissa av dem, men det är inte riktigt det jag vill visa... :)

 

Jag visste att just festkvällen var en kväll som Jennie skulle kännas extra saknad, både av mig,Eddie och barnen så jag hade bestämt att en av lyktorna skulle skickas upp till henne.

Jag och Sam samlade alla barnen och jag berättade på engelska vad vi skulle göra och Sam översatte till dem som inte förstod på Luganda..

Det jublet som sen hörs över hela Nabweru när vi låter lyktorna en efter en stiga till himlen, det önskar jag att alla fått höra... Det jublet är så fullt av hopp så det liknar ingenting...

När Eddies,Sams och mina händer lämnar lyktan och låter den försvinna sakta då vet jag att jag kan göra precis vad som helst för dem alla...

 

 

                                                                                 Anna