Jag börjar så sakta nu...

Det är jättesvårt att starta upp och berätta om en resa när man har den så nära inpå sig. När varje sak är så färsk i minnet att man helst bara vill skriva allt på en endaste gång men orden kommer ändå inte ut.

Nu när jag fortfarande känner varenda liten hand i min, när jag hör barnens röster ropande mitt namn eller bybornas

Hello Muzungo,how are you? Så vill jag så gärna kunna förmedla det, men jag kan inte....

 

Min resa har varit omtumlande på många sätt. Jag inser att jag känner mig oerhört hemma där och trots alla olikheter och obekvämligheter som finns så stör dom mig inte... Jag tar dem till mig, och jag tycker om dem.

 

 

Det finns inte mycket som kan mäta sig med det man känner när man får se ett leende sprida sig i ett ansikte för att man kommer tillbaka som man sagt att man ska...eller när en hand kommer sakta smygande och en tunn röst säger

Good Morning Anna.

Eller när jag en morgon i mörkret på skolan inte ser något överhuvudtaget, men ändå känner att det är lille Jonah som kryper upp i min famn och med sin lite hesa röst säger: You are back,I love you!

Då vet jag att jag är hemma där också, och inte bara här....

 

 

                                                                           Anna

Välkommen hem Anna! Förstår att det har varit omtumlande. Ta det lugnt bara, det kommer nog så småningom, det du vill ha sagt i bloggen. Kram

Välkommen hem!
Det berör verkligen så det du beskriver och skriver om. Det går rakt in verkligen, men så klart svårt att förstå när man inte varit med om det själv...
Kram Anna