När hjärtat blir alldeles varmt
Familjens absoluta mittpunkt i alla lägen och han har gett oss oerhörda mängder med kärlek!
Han är såklart anledningen till att jag funderat en del på hur det ser ut i Uganda för människor med olika utvecklingarstörningar. Det räcker ju att man har ett handikapp så har du svårt att klara dig i ett land som Uganda och lägger man till en störning i utvecklingen så kan det ju inte vara lättare.
Det tog långt tid innan jag berättade för någon i Uganda att Mikael fanns för jag var osäker på hur det skulle bemötas.
Till slut berättade jag det för Sam och skickade en bild till honom på Mikael.
Sam gav Mikael namnet Mike och sen var det ur världen.... Inga konstigheter alltså.
Han berättade då att dom fanns i Uganda också, men att man inte såg dem ute särskilt ofta.
Nu när jag var nere och jag var med brassbandet på deras function så såg jag helt plötsligt en flicka just med downs!
Jag blev eld och lågor och ropade till Sam att han skulle komma.
Hans ansikte sprack upp i ett jätteleende när han såg det jag sett och kameran åkte fram såklart.
Hon gick i skolan bland vanliga barn och hon hade skoluniform precis som dem.
Det var en kvinna som var med henne hela tiden och mina tankar gick till en personlig assistent....
fast det kan väl inte vara möjligt i Uganda...? Jag vet inte...
Sam berättade att det är mer och mer vanligt att man ser dem ute nu bland folk och Uganda verkar vara på framfart även där, jättebra säger jag om det är så!
Under mina veckor i Uganda såg jag sedan ytterligare 2 flickor med Downs. Så lika min egen storebror och alldeles säkert med lika stort hjärta som han har!
Åh vilka underbara bilder, hjärteknipande! Man får en klump i magen av sista bilden, den behöver ingen bildtext, den säger allt!!!!
Kramen
Hej Anna!
Oj så många härliga inlägg det fanns hos er kväll! Just läst högt för mannen om installationen av vatten. Ja du, jösses vilken procedur!
Härligt inlägg om barn med funktionshinder och glädjande att de får vara ute och synas allt mer.
För ett antal år sedan reste jag och en kollega i Kina (vi jobbade på kortis för barn med autism) och fick en autistisk pojke framför oss på inrikes flyget. Lite yrkesskadade som vi är kändes det bara tryggt och hemtamt för oss när han körde sin repertoar ombord. En annan gång besökte jag i Mysore, Indien ett hem för utvecklingsstörda kvinnor (säkert ett antal av dem som bara var fattiga också). De hölls alla innanför grindarna. Vi hade med oss frukt och kakor men det som betydde mest för dem var att vi satte oss hos nästan var och en och höll handen en stund. Minns så en kvinna som aldrig ville släppa min hand och våra tårar rann samtidigt, delvis av samförstånd. Det var starkt. Tiden innan den resan hade jag jobbat på ett boende för gravt utvecklingsstörda och standarden var förstås milsvid skild.
Hoppas att det i vår värld, såväl hemma som längre bort, med tiden finns alltmer acceptans och erkännande av dessa underbara om än annorlunda medmänniskor!
Kram för att du belyser ngt viktigt!
/Anna
