Idag om exakt 1 månad kommer jag att befinna mig på planet som ska ta mig till Uganda och till människorna på Bristol.

Jag kommer troligtvis att känna mig ensammast i hela världen, och jag kommer att undra vad jag har gett mig in på. Jag kommer att undra vart Jennie är och varför jag valde att resa ensam.

Precis samtidigt som jag känner allt det där så kommer jag framför mig att se Eddies armar sträckta i en segergest över huvudet precis som han gjorde då vi kom ner i februari.Jag kommer att se Sams lyckliga leende då jag kom tillbaka precis som jag sagt att jag skulle. Jag kommer att känna barnens armar kring min hals,och se Derricks varma ögon och jag kommer att veta att jag reste själv för att jag behöver lära mig något.

Jag kommer att sakna att ha Jennie vid min sida för att det är tillsammans som vi presterar bäst. Och jag vill prestera.

Ingen förväntar sig det av mig, men jag förväntar mig det av mig själv och jag dömer mig hårt då jag misslyckas.

Jag skulle aldrig döma någon annan på samma vis.

Samtidigt som den rädslan finns där så känner jag mig också full av hopp om att allting kommer att gå bra och att jag kommer att klara det jag vill klara.

Det kommer inte att vara som det brukar, men det kommer ändå att vara bra.

                                                                                Anna

Vi är fortfarande i stort behov av hjälp till våra barn! En del har kommit in och för det är vi oerhört tacksamma, men hålen att stoppa pengarna i är stora....! 

Varenda krona hamnar på Bristol och vi ser till att dom hamnar där dom gör störst nytta.

8388-1,4 140 970-7

Tack!