September!!!! Nu är det höst enligt kalendern men det känns lite konstigt att hösten ska vara här nu, det var liksom sommar alldeles nyss. Jag älskar sol och värme men lever man i ett land som ska ha 4 årstider så välkomnar jag hösten om det får vara en vacker höst med den sköna höga luften som innefinner sig.

Jag satt i går och tittade igenom alla kort sedan vår senaste resa och blev så full i skratt när jag fastnade vid korten tagna en tidig morgon i Amsterdam och vi har precis landat efter en lång flygning från Uganda. 

Sista dagen på skolan är lika vemodig som alltd. Man vet att timmarna är räknade och man vill att tiden ska stanna där och då. En vecka är på gränsen till lite för kort tid där. Det är så mycket som ska hinnas med och blir det lite problem som uppstår så går dagarna alldeles för fort. Anledningen till att den senaste resan "bara" var i en vecka var för att vi tänkte på Elias och Felicia. Vi visste inte hur dom skulle må efter alla intryck och hur bristen på mat skulle påverka dom. Nu klarade dom det alldeles galant och som sagt så hade vi nog alla gärna stannat någon dag till........

Vi åkte ut till skolan tidigt på morgonon och vi tog med oss alla tomma väskor, allt det som vi hade inhandlat och ännu inte lämnat över samt den lilla privata packning som vi hade med oss. Väl framme och när bussen svänger in på skolgården så känner man en sorg i hjärtat när man ser alla fina ansikten som har välkomnat oss dag efter dag, och nu kommer tankarna över att jag kanske aldrig mer kommer att få se dom. Känslorna läggs åt sidan för vi har en del viktigt arbete med Eddie som vi skall ta oss igenom. Ekonomin skall ses över, vi ska lyfta vissa frågor om arbete som ligger framför oss och vi skall dela ut dom sista sakerna som vi har inhandlat. Då gäller det att vara skärpt och koncentrerad då det skall föras noggranna anteckningar som vi ska ha med oss hem. 

När allt detta var avklarat så kunde vi släppa allt som vi arbetat för hela veckan och vi kunde bara vara! En härlig känsla att lägga ett öra vid klassrummet och lyssna på lektionerna som pågår. Lyssana på dom som ville berätta något för oss. Titta på dom som ville visa oss något. Leka med dom som ville leka. ( nu har vi ju gjort detta hela veckan ändå men nu njöt man ännu mer då man vet att det kan vara sista gången man är där.......)

 

 

 

 

Vår sista docka Charlie, som kom att betyda lite extra, fick en härlig famn denna sista dagen

Dagen övergår i kväll och mörkret kommer fort. Vi kollar av med Eddie om tiden vi måste lämna skolan för att hinna till flyget och det känns som allt är under kontroll. Vi får veta att den buss som skall lämna brassbandet på skolan efter en spelning också ska ta oss till flygplatsen. Väldigt bra tänkt tycker jag och Anna eftersom dom alltid inte tänker så långt när det gäller planering och fortsätter att njuta av den lilla stund som är kvar.

Nu vet jag att Anna kommer skratta högt när hon läser fortsättnigen av detta inlägg för om mina intryck av dom sista timmarna är som dom är, så har nog Anna en liten annan version av vissa delar.....

Senast senast kl 20.00 skulle vi lämna skolan då incheckningen stängde kl 23 och planet skulle lyfta kl 23.55. Det är en bra bit till flygplatsen och med en fruktansvärd trafik och dåliga väger så vill man ha god marginal med tiden.

Klockan paserade 20.00 och vi såg inte till någon buss. Jag frågade Anna om hört om några andra planer men nej bussen skulle snart vara där med brassbandet och därefter skulle vi med den till flygplatsen. Tur att vi tog i med tiden sa vi i mun på varandra då vi vet att det här med Africantime kan sluta hur som helst. Några fler minuter med våra vänner sa vi ju inte nej till. När klockan närmade sig 20.30 så började jag bli lite orolig och frågade Eddie vad som händer. Ingen fara fick jag till svar bussen är här snart. Jag tyckte ändå att jag såg lite oror hos Eddie då han mycket väl vet hur viktigt det är att just att passa flygtiden. Jag gick till Anna som lugnade mig med att det är ingen fara vi får ju vara här, hos barnen! Irritationen och ororn började växa hos mig lite då - förstod varken Eddie eller Anna att missar vi planet så har vi problem! Strax före 21.00 kom bussen och det blev hejdå kramar och tårar hos oss och hos våra vänner med ett hopp hos oss alla att vi snart skulle träffas igen. Med oss i bussen var givetvis Sam och Mutessa, Brain som jag berättat om tidigar och hans kompis Samuel. Lorraine, Eddies son, Eddie och mekanikern. Nu var vi samlade och vi var på väg till flygplatsen. För att spara lite tid skulle det köras någon genväg till flygplatsen. Vägen var i mina ögon en mycket sämre väg än den andra men vi förlitade ju givetvis oss på chauffören och Eddie. Alla var trötta efter en lång dag och vecka på skolan och en efter en så somnade alla i bussen. Klockan gick med en faslig fart och efter tag väckte jag Anna med ett klart och tydligt konstanterande - Vi kommer att missa flyget! Vi kommer att missa flyget! Och det var nog först nu som jag fick övertygat Anna att tiden var INTE på vår sida.....

Helt plötsligt ser vi skenet från flygplatsen och klockan är 22.40. Skulle det gå ändå? Hade jag oroat mig i onödan i alla fall? I samma ögonblick så svänger bussen av vägen in på en bensinmack! Ska vi tanka nu? Ska man inte ha fixat det innan man ger sig av på en långkörning? Orden som jag rabblade upp då tänker jag inte skriva här men inte nog med tankningen nu skulle mekanikern och chauffören in och handla också! Det är händer inte, inte nu när vi inte har tiden med oss! Vi ber Sam skynda på dom och nu har jag överfört min fustration och oro i hela bussen för nu är det verkligen gasen i botten som gäller. Väl framme på flygplatsen ska vi i genom någon form av passkontroll. Alla är tvugna att stiga ur bussen och ta med sig sina pass. Tjejerna på en rad och killarna på en rad går vi igenom kontrollen och bussen undersöks. Skynda, skynda är orden som går igenom mitt huvud! Tittar på klockan och den är nu 22.55! Vi hittar ett ställe att stanna bussen på, vi slänger oss ut med alla våra tomma resväskor och alla bär så gott dom kan och vi springer fram till avgångs hallen. Klockan är nu 23.10 när vi kommer fram och mycket riktigt så har incheckningen stängt! Enligt Anna så ser hon en sida av mig som hon alldrig sett när jag högt och ljudligt utbrister - Jag visste det, jag visste det! Jag ska hem! Jag ska hem i dag!! Med bestämda steg kliver jag in till personalen och ber dom ha överseende med vår försenade ankomst men icke, han är så bestämd som en mörk storvuxen man kan vara och med armarna i kors så säger han - It´s not my problem! Vad då inte hans problem, släpp in oss så finns där inga problem känner jag......

Eddie hjälper mig att prata med mannen samtidigt som klockan går och jag hinner fundera vad ska jag säga när jag ringer hem för att förklara att vi är kvar i Uganda, vem ska jobba när inte jag och Anna kommer tillbaka till jobbet som vi sagt, hur ska vi få ihop pengar till en ny flygbiljett och var ska vi sova i natt....? Önskan om att få stanna någon dag till hade den slagit in nu eller vad var meningen med att vi inte skulle komma med planet? Det kommer personal från KLM och pratar med Eddie om något jag inte förstår, men sedan kommer orden som jag förstår - Ska ni med planet så är det nu! Inga hejdå till era vänner utan skynda er med en gång! Sa han att vi kom med? Jag springer ut till Anna som står med alla väskor, Elisas och Felicia och alla våra vänner som har kommit för att säga hejdå. I tumultet som uppstår så kan jag än idag inte förlåta mig att jag inte fick chansen att säga hejdå till någon av dom utan att jag tog min sista tid till att stå och orda med personal på KLM. Jag minns att jag vänder mig om och ser Eddies förtvivlade ansiktsutryck som ville säga förlåt och alla andra som bara står och tittar när vi springer fram till incheckningen. Efter en intenvis vecka tillsammans så ville man ju få ett ordentligt farväl och chansen till att säga tack för allt som dom har gjort för oss under veckan. Men så blev det inte och det får jag leva med....

Efter lyckan som ändå infann sig över att vi fick checkat in så går allt väldigt snabb. Vi blir hänvisade om var vi ska ta vägen och vi får småspringa då dom så fint talar om för oss att vi är dom sista ombord.

Vi kommer till slut fram till säkerhetskontrollen och där ska vi ta av oss skor och lösa föremål. Då som en blixt från en klar himel så slår de oss och med ett rungande skratt så ser vi på varandra. Vi alla fyra är totalt genomskitna från fötterna och uppåt. Efter en dag på skolan i den röda lerjorden och med kläder som står av sig själv efter en vecka på resande fot så ska vi igenom säkerhetskontrollen och det är väldigt konstiga blickar och några leende som vi får när dom be oss passera och vi tjuter av skratt och säger att det kan väl bara hända oss…..?!

VI fortsätter dom sista stegen mot planet och jag och Anna sager i mun på varandra att vi är nog verkligen sist ombord, eller? Fortfarande väldigt stressade så tar vi kliven in i planet och där sitter 425 passagerare och tittar väldigt irriterat på oss!!! Vi letar upp våra platser, vilket inte var så svårt då där gapar 4 tomma stolar, sjunker ner och är glada över att vi inte är tankeläsare just där och då. Vi både luktar och ser skitna ut och man bara vill berätta för alla vilken dag och kväll vi har haft.

Planet lyfter rätt så omgående och när vi andats några sekunder så kommer allt över oss. Vi blir så otroligt ledsna och tårarna strömmar ner på våra kinder. Vi fick inte sagt farväl och när vi läser breven som vi fick I våra händer på bussen till flygplatsen så slår det mig vilken fantastisk värld vi lever i och vilka underbara möten vi får vara med om vid våra resor.

Ett litet trevande försök att smita in på den inte allt förstora toaletten och sanera sig, misslyckas totalt och jag inser att det är ingen idé utan somnar väldigt gott i stolen. Dom 8 timmarna som flygningen tar sover vi oss igenom och lagom tills vi ska landa i Amsterdam vaknar vi till liv.

Vi följer strömmen ut ur planet och plötsligt befinner vi oss bland tusentals resande människor på Amsterdams stora flygplats. Hjälp vad vi ser vilsana och skitna ut. Snabbt så letar vi upp en toalett och får där tvättat av oss och tagit på oss dom rena kläder vi skulle ha tagit på oss innan vi lyfte från Uganda kvällen innan.

Hungern gör sig påmind och vad smakar inte bättre efter en vecka utan “riktigt” mat och efter en lång flygresa – jo Mc Donalds !! Där rättså ensamma så intar vi den godaste maten på länge och vi sitter och skrattar över våra sista timmar.Några timmar senare sitter vi på flyget till Sverige och vi får ett härligt mottagande av våra familjer.

Måste tillägga så här i slutet att jag tror att Anna har berätta för ALLA vi känner om när den så annars lugna Jennie tappade greppet på flygplatsen I Uganda!! Men hem kom vi…..

Jennie