Jennies inlägg på bloggen sporrar alltid mig och precis som hon skrev igår så skrattade jag när jag läste!

För jag har aldrig under våra år som varandras bästa vänner sett Jennie sån...När hon la armarna i kors som den trotsigaste av alla 5 åringar i världen och sa att hon MINSANN visste att det skulle bli så här!

Jag skrattar hejdlöst av bara tanken på det!

Jennie blir liksom inte arg....

Saken är den att hon har helt rätt i att jag aldrig ens tänkte tanken att vi inte skulle komma hem med just det där planet innan dom liksom stannade för att tanka och handla....Jag var aldrig orolig och tänkte mer att i Uganda finns inga regler så vi struttar väl in där lite fint och så löser sig allt.... Det gjorde det nu förvisso, men jag kan lugnt erkänna att utan Jennie där så hade jag inte kommit med det planet hem till Sverige.

Jag hade aldrig stått på mig, för det var ju trots allt inte deras fel att vi var sena.

Jennies lugn....det är det jag kommer att sakna mest tror jag. Jag är mer yvig av mig.

Jag oroar mig inte mer än vad hon gör, men jag blir stark av hennes lugn.

Hon får mig att bli en bättre människa helt enkelt.

Nu ska jag vara bra utan henne om bara 34 dagar. Lite rädd är jag.