Jag är lillasyster i min familj. Lillasyster till 2 bröder.

Jag är inget typiskt minsta barn  då min ena bror har DownsSyndrom. Det skiljer 2 år på oss så vi har väl varit mer som tvillingar då han ju varit senare på att gå,äta själv och blöjor osv.

Iallafall så träffades vi igår hemma hos våran mamma på söndagsmiddag och nånting slog mig.....

Att JAG har växt upp med honom är ju inget jag funderat över för jag har aldrig vetat nåt annat, han fanns ju där före mig och har alltid haft en självklar plats. Men nu när jag ser mina egna barn tillsammans med honom så blir jag glad. Därför att för dem har det aldrig behövt vara riktigt detsamma för dom har aldrig haft honom så nära som jag har haft, men ändå älskar dom honom.

Han är som vem som helst, och dom är oerhört varma och omtänksamma mot honom.

Dom säger till honom när dom tycker att han tjatar,dom ger han en servett när han har mat kring munnen, och dom skrattar när han säger tokiga saker, men dom gör det med värme och dom gör det med omtanke, och dom skrattar med honom och inte åt honom.

I nästa sekund slår det mig att mina barn har fått ta del av många olika delar av vår värld.

Dels vår egen där dom lever skyddade med båda sina föräldrar som älskar dem utan förbehåll, men dom har också fått se de handikappades värld och lärt sig att dom är precis lika mycket värda som vi andra.

Dom får också ta del av världens orättvisor i form av fattiga och föräldralösa barn i Afrika och att människor i vår omedelbara närhet dör och lämnar oss, men att livet faktiskt går vidare.

Stolt är jag över mina barn,precis som vilken förälder som helst.

För att dom kan, och känner så mycket utan att vi ens behövt lära dem det, jag och deras pappa.

                                                                        Anna