Ännu sitter lukterna av Afrika kvar...

Ibland när man har så mycket att berätta så är det som att det knyter sig inuti och man vet inte var man ska börja.

Där befinner jag mig nu. Jag vet inte hur jag ska starta för hela jag är full av känslor. Mestadels bara bra känslor men så finns den där lilla biten av dåliga som drar och river i en så man nästan blir tokig. Men av erfarenhet så vet jag numera att dom känslorna bleknar och kvar blir bara dom bra och drivet att förändra blir än större.

Jag är inte beredd på att acceptera läget för Bristols barn ännu för jag vet att det finns mer som vi kan göra för dem.

Den dagen vi kan säga att -nu är vi klara, den kommer nog aldrig...

 

 

Fortfarande sitter lukterna av Afrika kvar i mig,jag känner barnens små händer och jag hör deras jubel när jag svarar dem med ett ord på deras eget språk.Jag ser Eddies mun formas till ett -Thank you...när jag sett eller gjort nåt bra som han inte alls förväntat sig att jag skullat se, och jag hör hans ord om hur tacksam han är för att Jennie och jag jobbar för hans och för barnens framtid.

 

 

Jag behöver nån dag att samla mig för att befinna mig i mitt eget liv igen,det livet som jag är så oändligt tacksam för,det livet som jag aldrig kommer att ta för givet igen för det ser sannerligen inte ut likadant för alla...

 

 

 

 

                      

                                                                               Anna

 

 

Välkommen hem Anna.
Du måste vara helt uppfylld av alla intryck du fått ta del av, ska
bli spännande att följa din blogg framöver,tack för att ni är så bra på att dela med er.
Kram

... Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förståndet att förstå skillnaden...
Välkommen hem Anna