Det finns en sak som jag varken kan se eller höra mig mätt på, och det är när brassbandet spelar.

Jag vet inte vad det är men det fyller mig fullständigt. Känslan av att höra och se när deras slit sätter sig och dom tillsammans spelar som att dom aldrig någonsin har gjort nåt annat, det är magiskt.

Tisdag-Fredag tränas det efter skolan och helgen innehåller oftast i alla fall functions för åtminstone nån grupp,måndagar är spelfri dag.

 

 

 

 

Oftast tränar de varandra men den här gången så var det ett par låtar som var svårspelade och dom skulle sitta till 110 och jag fick se Eddie kliva in och träna dem. Också det en enorm känsla för det händer inte särskilt ofta att vi får se honom spela. Att han kan det vet vi,men han står oftast bredvid och lyssnar och leder. Men nu klev han in mitt ibland dem och det var så kul att få se honom...

Att få se hur han hör ett barn spela en slinga fel, men utan att säga något ställer han sig bara bredvid dem och spelar tillsammans med barnet till dom fått till det och det tar oftast bara nån minut. Vidare till nästa barn och samma sak där...

Ungdomarna drillas lite hårdare både av Eddie och av varandra och det är full koncentration som gäller under övningen.

Det tramsas inte utan tränar dom så tränar dom. Sen är det mycket skratt  och stoj under tiden också men man märker tydligt när det är allvar.

 

Träningarna börjar alltid uppdelade men trummorna för sig,små blåsinstrument för sig och de stora blåsinstrumenten för sig, för att sedan avslutas med gemensam träning och marschering.

Dom minsta barnen behöver inte delta men inte så sällan så tycker dom att det är så roligt så dom hakar på i alla fall eller så kör dom nån egen dans till tonerna av brassbandet.

En sak är säker i alla fall... bor man granne med barnen på Bristol Academy så vill det till att man gillar musik,för där är i stort sett aldrig någonsin tyst!

 

 

                                                                                    Anna